Vanliga frågor

Musikinstrument kan vara mycket värdefulla. Stråkinstrument av berömda byggare kan nå auktionspriser på tiotals miljoner kronor. Men de flesta instrument kommer inte alls i närheten av dessa svindlande summor och som alltid är det köparens intresse som avgör marknadspriset.

Musik- och teatermuseet åtar sig inte värderingsuppdrag. Den som vill skaffa sig en uppfattning om ett musikinstruments värde kan lämpligen kontakta en handlare eller tekniker som sysslar med den aktuella typen av musikinstrument.

Denna fråga har besvarats på olika sätt vid olika tidpunkter. Under museets dryga 100 år har inställningen ändrats från ett närmast totalt bejakande – vilket inkluderat långtgående restaureringar av skadade och förändrade instrument – till ett nästan lika totalt embargo mot såväl spel på som ingrepp i historiska instrument. Omsvängningen i synsätt måste förstås mot bakgrund av svårigheten att förena två i grunden oförenliga ideal: att levandegöra instrumenten för nutida människor och att samtidigt bevara dem för framtida generationer.

Bland utövande musiker finns ofta en uppfattning att instrument som inte regelbundet spelas tappar klangen och så småningom dör. Om det verkligen förhåller sig så är minst sagt ovisst. Från motsatt håll framförs argumentet att äldre tiders instrumentmakare, tonsättare och musiker aldrig hade någon tanke på att använda andra instrument än de som var relativt nya. För några tiotal år sedan var det vanligare än i dag att framföra till exempel Händels eller Mozarts musik på flera hundra år gamla instrument. Det är en form av historiskt bedrägeri, så var musiken inte alls tänkt att klinga. Sedan är det en helt annan sak att vissa äldre instrument, som violiner och piporglar, kan besitta en säregen klangskönhet som uppskattas av många.

Musik- och teatermuseet försöker i dag att balansera motpolerna levandegörande och bevarande genom att göra dokumentationsinspelningar med instrument som dels är i så god kondition att de inte löper risk att skadas, dels är i någorlunda ursprungligt skick. Ett urval av dessa dokumentationsinspelningar har givits ut på cd. Däremot är vi ytterst restriktiva mot spel för nöjes skull. Ytterligare ett sätt att levandegöra de äldre instrumenten är att dokumentera dem genom fotografering och noggranna uppmätningar, något som sedan kan ligga till grund för framställning av kopior. Om dessa kopior görs väl kan de bli mer trogna originalets ursprungliga klang – och spelegenskaper än originalet självt.

I mer än 200 år har violinbyggare menat sagt sig hedra hantverkskunnande och konstnärskap genom att kopiera berömda äldre kollegers bästa modeller. I samma anda har man i instrumenten satt in etiketter med namn och tillverkningsår på den modell som har kopierats. Bildtext: Hela ark med sådana etiketter fanns att köpa (nedre  bilden).
”Antonius Stradivarius Cremonensis Faciebat Anno XXXX”

Under 1800-talet när serietillverkningen av instrument fick större omfattning blev detta en allmänt vedertagen praxis. Köparnas önskan att skaffa sig goda och erkända instrument skapad en efterfrågan som i sin tur ledde till ytterligare tillgång. Idag finns en stor mängd violiner som på detta vis sägs vara Amati, Stainer, Guarneri, osv. – och inte minst Stradivari. Tillverkningen ägde rum framför allt i Tjeckoslovakien och i Tyskland. Ibland framgår detta även av etiketten, ”Made in Czechoslovakia” eller ”Germany”.
Nästan alltid rör det om instrument av ganska enkel kvalitet.

Sådana instrument fyllde säkert ett musikaliskt behov för många människor, men dess ekonomiska värde är mycket lågt.
Sannolikheten att ett ”källarfynd” ska visa sig vara en ”äkta Stradivarius” är mikroskopiskt liten, även om Antoino Stradivari tillverkade många violiner.  Hans produktion beräknas till cirka 1100 instrument, varav cirka 650 violiner har bevarats till vår tid. Dessa instrument är alla kända i branschen och nästan alltid beskrivna i facklitteraturen. Det är extremt ovanligt att ”nya” instrument dyker upp.

Musik- och teatermuseet har inte möjlighet att bedöma violiner – vare sig äkta eller kopior – utan ber att få hänvisa till landets professionella violinmakare. De flesta av dessa är organiserade i någon av de två branschförbunden Sveriges violinbyggarmästare eller Sveriges Violin- och Stråkmakares Förbund.

Levins gitarrfabrik grundades år 1900 av Herman Carlson Levin. Under nära 80 år tillverkade fabriken över en halv miljon instrument, huvudsakligen gitarrer, men även andra stränginstrument som luta, mandolin och banjo. Levin var under lång tid den största gitarrtillverkaren i Sverige. Instrumenten hade gott renommé både i Sverige och internationellt, och en betydande del av produktionen gick på export.

Ett Levin-instrument kan som regel dateras genom det tillverkningsnummer som brukar vara stansat på halsen. Nedan hittar du en fullständig lista:

År               Tillverkningsnummer 
1900              1–90
1901              91–473
1902              474–982
1903              983–1648
1904              1649–2673
1905              2674–4160
1906              4161–5842
1907              5843–8054
1908              8055–10065
1909              10066–12104
1910              12105–14475
1911              14476–17048
1912              17049–19757
1913              19758–22765
1914              22766–25785
1915              25786–29339
1916              29340–33829
1917              33830–38398
1918              38399–41750
1919              41751–45996
1920              45997–48663
1921              48664–49766
1922              49767–50960
1923              50961–52669
1924              52670–55018
1925              55019–58262
1926              58263–61029
1927              61030–64274
1928              64275–68224
1929              68225–71939
1930              71940–75971
1931              75972–79078
1932              79079–82022
1933              82023–86306
1934              86307–91524
1935              91525–96981
1936              96982–102985
1937              102986–108392
1938              108393–114174
1939              114175–119373
1940              119374–123698
1941              123699–129542
1942              129543–135882
1943              135883–143365
1944              143366–154203
1945              154204–167856
1946              167857–183407
1947              183408–195194
1948              195195–208144
1949              208145–227015
1950              227016–243439
1951              243440–271455
1952              271456–291537
1953              291538–303551
1954              303552–321200
1955              321201–336743
1956              336744–350110
1957              350111–366295
1958              366296–384905
1959              384906–402016
1960              402017–411407
1961              411408–420508
1962              420509–429605
1963              429606–438472
1964              438473–448145
1965              448146–458480
1966              458481–474502
1967              474503–486142
1968              486143–491732
1969              491733–499256
1970              499257–507899
1971              507900–514799
1972              514800–522499
1973              522500–530599
1974              530600–538999
1975              539000–547499
1976              547500–554999
1977              555000–561600
1978              561601–

Under 1800-talet tillverkades en mängd taffelpianon i Sverige. De var en självklar del av möblemanget i varje borgarhem och speciellt för flickor hörde det till allmänbildningen att kunna spela piano. Åtskilliga av dessa instrument finns fortfarande kvar som ett minne från en tid då musik var något som de flesta utövade själva. I dag är musik något som huvudsakligen konsumeras. 

Taffeln har sina begränsningar som musikinstrument, stämhållningen är till exempel sämre än dagens pianon. Med litet tålamod och en pianoteknikers hjälp går det ändå att göra många instrument spelbara för att på så sätt återknyta kontakten med salongsmusik som "Jungfruns bön" och "I rosens doft", eller med opera- och orkestermusik i fyrhändiga arrangemang.

Information om vem som tillverkat vilka instrument finns på Klaverens Hus hemsida.