Teaterdräkter, kostym och mode

En stor del av en teater- eller dansföreställning är kläderna som används på scenen. Beroende på föreställningens karaktär kan teaterdräkten förstärka, understryka, eller till och med motarbeta iscensättningens karaktär och särart. Förstås gäller detta inte enbart för scenkonsten. Sedan länge kan ett klädesplagg innebära ett ställningstagande och signalera alltifrån grupptillhörighet till motsatsen: det vill säga avståndstagande från densamma, eller till och med från samhället. Oavsett om det handlar om buddistmunkens brandgula kåpa, en finanskvinnas kritstrecksrandiga kjol och kostym, eller några punkares trasiga skinnjackor, så innebär det konnotationer och associationer. Klädedräktens sociala signaler är starka och nog ganska omöjliga att undkomma.

Petite galerie dramatique ou Recueil de différents costumes d'acteurs des théâtres de la capitale. Paris: Martinet, [1796-1843]

La signora Barilli i rollen som grevinnan Almaviva i Figaros bröllop, ur Petite galerie dramatique ou Recueil de différents costumes d’acteurs des théâtres de la capitale, Paris: Martinet, [1796-1843]

I biblioteket finns nu en mindre utställning, med ett urval böcker som behandlar teaterdräkter, kostym och mode. I boksamlingarna finns kostymböcker från 1700-talet och framåt, exempelvis flera franska verka med handkolorerade bilder av dåtidens skådepelare i mer eller mindre fantasifulla kreationer. Likaså finns ett antal böcker om Sergej Djagilevs Ballet Russes med kostymskisser av bland andra Leon Bakst, eller böcker om svenska kostymskapare, för att nu bara nämna ett fåtal.

Den gröne djävulen (kostymskiss av Leon Bakst till Rimsky-Korsakovs Sadko), ur Leon Bakst : set and costume designs, London : Penguin, 1988

Den gröne djävulen (kostymskiss av Leon Bakst till Rimskij-Korsakovs opera Sadko), ur Leon Bakst : set and costume designs, London : Penguin, 1988

I Musikverkets övriga samlingar går det att hitta kostymer som tillhört exempelvis Anders de Wahl, Naima Wifstrand och Ernst och Alice Eklund. Likaså finns kostymskisser gjorda av bland andra Mago, Kerstin Hedeby och Louis Jean Desprez.

Verdi 200 år

Den 10/10 för idag exakt 200 år sedan föddes Giuseppe Verdi i Le Roncole, Busseto. Han påbörjade tidigt musikstudier, och redan som 10-åring vikarierande han för byns organist under gudstjänsterna i kyrkan.

1839 spelades hans första opera, Oberto, på La Scala i Milano. Den följdes snart av flera andra, bland andra Nabucco som 1842 blev den första av Verdis många kommande succéer på operascenerna. Intressant nog gick denna tidiga opera inte upp på Kungliga operan förrän 1965. Den första spelade operan av Verdi i Sverige blev istället Macbeth, som hade premiär den 29 april 1852 med L. Della Santa som Macbeth och E. Normani som Lady Macbeth.

Ur Macbeth av Verdi

MACBETH urpremiär 1847. Kungliga Operan 29/4 1852. Foto från 2:a uppsättningen 15/10 1921 i regi av Harald André, scenografi Thorolf Jansson.
Ruth Althén (Lady Macbeth) & Carl Richter (Macbeth) Foto: Almberg & Preinitz

I Musik- och teaterbibliotekets fotoarkiv finns en hel del scen- och rollfoton från Verdi-uppsättningar genom åren. Förhållandevis få är emellertid från tidiga föreställningar. Jämför man med en annan gigant, Richard Wagner, så väger andelen bilder från tidiga föreställningar klart över i Wagners favör. Orsaken till detta går att spekulera över och möjligen är det så att uppsättningarna av Verdis operor ansågs vara mer konventionella, och mer lika redan befintliga iscensättningar av till exempel Donizetti och Bellini. Medan i så fall iscensättningarna av Wagners verk uppfattades som mer spektakulära, udda och utan andra samtida motsvarigheter, och därför nästan uppfordrade till dokumentation.

I biblioteket finns nu ett urval bilder från Verdiföreställningar i Sverige uppställda till beskådande.

Sławomir Mrożek

Slawomir MrozekMed anledning av den polske dramatikern Sławomir Mrożeks (1930-2013) bortgång finns nu en mindre utställning på biblioteket med scenfoton från några av de föreställningar som getts här i Sverige av hans pjäser. Bland andra finns bilder från Johan Bergenstråhles iscensättning av Tango, Mrożeks kanske fortfarande mest kända pjäs, från 1967, liksom från Stefan Böhms dito som ägde rum 1991 – båda på Stockholms stadsteater. Även Emigranterna är ett känt verk, och vi visar en bild från Gunnel Lindbloms uppsättning på Dramaten 1978 med Jan Malmsjö som XX och Ingvar Kjellson som AA.

Tack vare teaterforskaren Martin Esslin brukar Mrożek ofta nämnas i samband med den så kallade absurda teatern, och han använder gärna grotesken och den absurda överdriften i sin dramatik. Förstås är den också präglad av efterkrigstidens spänningar, och av det kalla krig som präglade Europa under så många decennier. Som en del av Östblocket befann sig Polen länge under Sovjetunionens inflytande, och kritiken mot det totalitära samhället utgör en väsentlig del i Mrożeks texter.

Visuell inspiration för stora och små

Även den här veckan blir det två boktips. Båda kan uppskattas av olika åldrar.

Kabuki, costumes du théâtre japonais, omslag

Kabuki, costumes du théâtre japonais, omslag

I Kabuki : costumes du théâtre japonais / Japanese Theater Costumes bjuds läsaren på fantastiska teaterkostymer från den japanska kabukiteatern. Boken är egentligen en utställningskatalog för en utställning gjord av The Fondation Pierre Bergé – Yves Saint Laurent i Paris i våras. På deras sida finns en film och en kort presentation av utställningen att läsa. Kabukiteatern är känd för sina speciella dräkter och sminkning. I boken visas också accessoarer som solfjädrar och svärd som burits på scen. Allt är färgsprakande mästerverk av utsökt hantverksskicklighet. Jag blev väldigt nyfiken på kabukiteater efter att ha läst boken. Det ges sällan tillfälle att se det här i Sverige tyvärr. Man kan sitta försjunken i den här boken i timmar. Gör gärna det! Bra att veta att boken har fransk text med engelska översättningar. Boken kan beställas via vår onlinekatalog här, men den hör också till vår öppna samling och står framme i låneexpeditionen på Torsgatan 19.

Den blå barnkamamrboken, omslag

Nästa bok är Den blå barnkammarboken ur den välkända serien. Temat för just den här delen är rim, ramsor, sagor och sånger, och tänkt målgrupp är 2-4 år. Liksom de andra böckerna i serien följer det med en CD-skiva där man kan lyssna på ett urval av sånger, ramsor och sagor. Det som gör boken visuellt tilltalande är förstås bilderna. Boken innehåller några av de finast illustrerade sagorna: Kattresan av Ivar Arosenius, Sagan om den lilla, lilla gumman av Elsa Beskow och Till vildingarnas land av Maurice Sendak. Illustrationerna har stått sig bra över tid och känns inte gammaldags. Det kan man inte säga om Dalhästen av Annie Bergman från 1923, som känns underbart tidstypisk. De andra illustrationerna är gjorda av några av våra mest kända och älskade svenska barnboksillustratörer, bland andra Pija Lindenbaum, Gunna Grähs och Matti Lepp. Boken kan beställas via vår onlinekatalog här, eller hämtas direkt i bibliotekets barnhörna i låneexpeditionen.

Meg Westergren 80 år

Häromveckan fyllde skådespelerskan Meg Westergren 80 år. Vi uppmärksammar detta med en liten utställning bestående av diverse rollfoton och föreställningsbilder från olika uppsättningar som hon har medverkat i under sin karriär. Utställningen kan beskådas i en av montrarna som finns i bibliotekets expedition. Bilderna spänner över en hel tidsepok – från Ostrovskijs En skojares dagbok som gavs på Lilla Teatern i Stockholm 1957 fram till Ernst Thompsons Sista sommaren som sattes upp på Stockholms stadsteater så sent som 2010.

Bild på skådespelare i Garden party

Garden party (Alan Ayckbourn) Vasateatern 17/1 1969
regi: Stig Olin scenografi: Nisse Skoog
Gunn Wållgren (Sheila), Sven Lindberg (Greg), Gunnar Björnstrand (Philip) & Meg Westergren (Shibyl Cane)

En smula extra speciell kanske Silverbröllop (Michael Clatyton-Hutton) från 1958 kan sägas vara. Där var hela familjen inblandad: Meg Westergren spelade Diane Marlowe; hennes mamma, Inga Tidblad, gjorde rollen som Lady Marlowe; Simon Marlowe gjordes av hennes bror, Clas-Håkan Westergren. Och Sir Robert Marlowe spelades av hennes far, Håkan Westergren, som även stod för översättningen av pjäsen.

Stockholms internationella seriefestival 2012

Stockholms internationella seriefestival hette tidigare [spx] – Small press expo, men med det allt större internationella inslaget ter sig namnbytet högst naturligt.

Festivalen äger rum i helgen (fredag-söndag 26-29 april) och arrangeras av Serieteket. Anledningen till att vi uppmärksammar festivalen i denna blogg är förstås att årets teman är musik och Strindberg. De deltagande serieskaparna presenteras närmare på Serietekets blogg.

Vad händer då med marknadsdelen, där serieskolor, fanzin och förlag bjöd ut sina alster? Jo, den finns kvar, fortfarande under namnet [spx], och är som vanligt ett utmärkt tillfälle att träffa favoritartister och köpa alldeles för mycket serier.

Kostym och teater

Centre national de costumes francaise pågår för närvarande en kostymutställning. Det som visas är nationalscenens, Comédie-Francaise, stora samling av teaterkostymer. Utställningen ackompanjeras av en utställningskatalog som innehåller ett överflöd av bilder och fotografier; eller riktigare är nog att säga utställningsbok, eftersom det är en folio med bidrag från flera författare som berättar och informerar om olika aspekter av kostymhistorien. Boken är dessutom till brädden fylld med kostymbilder, dräktmålningar och skådespelarfotografier, liksom av flera föreställningsbilder från uppsättningar som getts på Comedie-Francaise genom åren; det är en verklig guldgruva för den som intresserar sig för teaterns kostymer och dräkter ur ett historiskt perspektiv.

Bild på utställningskatalogenI ett avsnitt som berättar om hur publiken under 1800-talets början blivit mer och mer medvetna om kostymernas historiska utseende beskrivs hur detta ledde till skenande kostnader för anskaffande och skapande av historiskt korrekta kostymer.

Teatern fick en aning skylla sig själv då den sedan flera år tillbaka uppmuntrat publiceringen av teckningar av kostymer och kläder i den ganska spridda Petit Galerie dramatique, men å andra sidan föll nu heller inte utgiften på teaterinstitutionen utan på den enskilda skådespelaren. 1819 skrev den då välkände aktören Pierre Lafon således följande uppfordrande brev till sin teaterledning: ”Le costume de mon role me peut pas convenir à la pièce de Louis neuf, et je réclame de la Comédie de vouloir bien s’en charger. Des dépenses énormes que j’ai été obligé de faire pour d’autres roles de mon employ depuis deux ans me permettent d’esperer que vous prendrez ma demande en consideration. Ce que je réclamé au rest ne consiste que dans une longue tunique, un manteau double d’hermine et une toque. Je me fournirai tous les accessoires.” [I övers. ungefär: ”Kostymen för min roll passar inte för rollen som Ludvig IX, och jag kräver att teatern hanterar denna situation. De enorma utgifter som jag har haft i samband med andra roller under de senaste två åren gör att jag tillåter mig hoppas att ni kommer att ta min begäran under övervägande. Vad jag begär är i själva verket endast en lång tunika, en hermelinbeklädd rock och en hatt. Jag tillhandahåller alla accessoarer.”]

Pierre Lafon ; oljemålning av Eugénie DelaporteTråkigt nog, i alla fall för Lafon och kanske en del andra teatermänniskor, formulerade artikel 3 i teaterns stadgar mycket tydligt att skådespelare med en lön som översteg 2000 frances själva var ansvariga för införskaffandet av lämplig scenkostym till sina roller.

En smula roligt är att Musik- och teatermuseet på ett hörn är representerat i boken. På sidan 33 finns ett stort porträtt av Pierre Lafon – stående i sin loge repeterande en roll ur Tancrède. Originalet i form av en stor oljemålning hänger för närvarande i Musik- och teaterbibliotekets arkivlokaler ute i Gäddviken.