Pjästexter

Nu finns ungefär ytterligare 6300 stycken pjäsmanus tillgängliga och publikt sökbara via bibliotekets webbsida. Tidigare har detta material endast varit möjligt att hitta i en av bibliotekets äldre, interna databaser, vilket har gjort att tillgången till pjäserna förstås varit begränsad. Men efter att ett omfattande migreringsarbete genomförts, kan pjäserna nu sökas fram i både den lokala online-katalogen, samt i den nationella bibliotekskatalogen LIBRIS. Förhoppningsvis innebär detta att en del äldre, och kanske också mer okända, pjäser kommer att dyka upp i sökresultaten.

 

SIBMAS konferens, 2016

I mer än ett halvt sekel har SIBMAS (Société Internationale des Bibliothèques et des Musées des Arts du Spectacle) varit verksam på scenkonstens områden. Organisationen startades 1954 med det uttalade målet att ”promote research in the performing arts, facilitate networking among our members and share resources about their specific collections and the performing arts in general.” Medlem kan en institution, eller en enskild person, bli som på ett eller annat sätt är sysselsatt med dokumentation av de sceniska konstarterna.

SIBMAS syfte uppnås genom återkommande konferenser, genom att på olika vis underlätta kontakter mellan individer och institutioner som är verksamma inom scenkonstens område, liksom genom återkommande nyhetsbrev som informerar om vad som sker och händer hos organisationens medlemmar. SIBMAS publicerar också rapporter och skrifter med bidrag och föreläsningar från de genomförda konferenserna.

Loggan för årets konferens.

Loggan för årets konferens.

Årets konferens gick av stapeln i Köpenhamn den första veckan i juni. Konferensens tema var interaktionen mellan den enskilda institutionen och dess användare – det vill säga hur teatermuseer, -arkiv och -bibliotek på olika vis försöker att engagera sina besökare, och dela med sig av sina samlingar. Ett undertema var också relationen mellan kulturarvsinstitutionen och de mer uttalat konstnärliga motsvarigheterna som exempelvis teatrar, danskompanier med flera. Ett exempel på detta var den sydafrikanske regissören och teaterforskaren Mark Fleishman som i sin föreläsning berättade om hur han och hans teaterkompani, Magnet theatre, satte upp en pjäs i Kapstaden, och hur skådespelarna då fick utforma sina roller utifrån de föremål som fanns på ett museum där. Varje skådespelare fick välja ut ett antal föremål ur museets samlingar, och de skulle sedan ’agera’ och ’föreställa’ dessa föremål; det vill säga utforma sin roll utifrån all den information som på skilda vis kunde utvinnas från det enskilda tinget. Tillsammans skapade sen ensemblen och regissören det som blev den färdiga föreställningen.

En annan intressant föreläsning hette ”Re:positioning the librarian as dramaturge” och hölls av den singaporianska bibliotekarien Ying Qing Chua. Hennes presentation utforskade hur en bibliotekarie kan använda sig av dramaturgiska tekniker och teorier för att presentera teater- och danshistoria på ett bibliotek.

Ytterligare andra ställde frågor som: Hur arkiverar och bevarar vi det immateriella i en föreställning? Vad betyder lukten i en föreställning? Hur påverkar publikens sammansättning det som sker på scenen? Är det överhuvudtaget möjligt att på något vis dokumentera den typen av svårfångad information? Eller hur förhåller man sig till det faktum att ljudet från en 100 år gammal vaxrulle vid traditionell uppspelning låter på ett sätt, men att detta ljud förändras när det spelas in digitalt och sedan låter väsentligt annorlunda?

Antologi med bidrag från konferensen i New York, 2014.

Antologi med bidrag från konferensen i New York, 2014.

I dagarna publicerades för övrigt en antologi över bidragen från den förra SIBMAS-konferensen som hölls tillsammans med den amerikanske teaterbibliotekarieföreningen TLA (Theatre Library association) i New York 2014. Vid intresse går den förstås att reservera via bibliotekets online-katalog.

Dansens dag

Varje år den 29 april infaller den så kallade Dansens dag (International dance day). Den instiftades 1982 av The International Theatre Institute. Skälet till att just datumet 29/4 valdes var att det är balettmästaren Jean-Georges Noverres födelsedag.

Jean-Georges Noverre (1738-1810)

Jean-Georges Noverre (1727 -1810)

Noverre påverkade och förnyade danskonsten i grunden, och när hans Lettres sur la danse et sur les ballets utkom 1760 skapade den rabalder och uppståndelse. Hans idéer om hur dansen skulle bli mer berättande var sensationella, och likaså hans tankar om hur flera olika konster – musiken, skådespeleriet, måleri och scenografi, kläderna – skulle komma samman på dansscenen för att skapa något nytt.

Om någon vill fördjupa sig ytterligare i Noverres tankegångar så finns Lettres sur la danse et sur les ballets förstås i bibliotekets katalog. Likaså finns flera andra verk som behandlar hans teorier och hans inflytande på dansen genom historien.

Några andra dansböcker som nyss inkommit till biblioteket hör till serien Celebrating dance in Asia and the Pacific. I dessa går det att läsa om dansen i flera länder i Asien och i Oceanien. Böckerna innehåller texter med varierande fokus och växlar mellan samtida och historiska perspektiv. Dessutom behandlar och spänner de över både scenisk och folklig dans.

Nyinkomna dansböcker.

Nyinkomna dansböcker.

Biblioteket har också fått in ett antal böcker som gåva från Dansmuseet. De härstammar från ballerinan Ellen Raschs bibliotek, och kommer framöver att katalogiseras och bli tillgängliga i onlinekatalogen.

Några av böckerna ur Ellen Raschs bibliotek.

Några av böckerna ur Ellen Raschs bibliotek.

Nytt på dramatikfronten

Tanya Barfield, Katori Hall och Keli Garrett är alla exempel på samtida afro-amerikanska kvinnliga dramatiker. Tillsammans med ytterligare sju medverkande finns de nu tillgängliga i bibliotekets samlingar genom antologin Contemporary plays by African American women.

Lättsamt och oroande om vartannat

Pjäserna sträcker sig från Lisa B. Thompsons förhållandevis lättsamma skildring av två svarta medelklasskvinnor i Single black female till Keli Garretts oroande stycke Uppa creek – a modern anachronistic parody in the minstrel tradition. Det sistnämnda är författat utifrån det uttalade påpekandet att ”America’s amnesia regarding four hundred years of institutional slavery continues to mystify.”

20160211_142321

Den amerikanska minstrelshowen var en blandning av varieté, dans och musik, och framfördes av vita amerikaner som sminkats för att se svarta ut. På scenen framställdes afro-amerikaner utifrån rasistiska stereotyper som lata, jovialiska och allmänt trögtänkta. De första framträdandena skedde under 1830-talet, och runt mitten av 1800-talet nådde formen sin höjdpunkt. Om någon är intresserad av att fördjupa sig mer i minstrelshowens framväxt, och om dess relation till slaveri och rasism i USA, så finns det flera böcker tillgängliga i bibliotekskatalogen.

Ottoman empire and European theatre

Ett annat verk som nu går att låna är Ottoman empire and European theatre i tre volymer. Här skildras relationen mellan Europa och det ottomanska riket under 1700- och 1800-talet utifrån ett teater- och scenkonstperspektiv. Som en extra krydda så är de olika volymernas struktur inspirerad av operaformen, och avsnitten är följaktligen uppdelade i en ouverture, en prologue, akt I–V, en epilogue, och däremellan ett och annat intermezzo. De ingående texterna behandlar dels den ottomanska/turkiska närvaron på de europeiska scenerna, men också det motsatta – det vill säga europeiska inslag på de ottomanska/turkiska.

Ottoman empire

Nedslag i verksamheten, del 3

Louise förlänger livet på noterna

Bokbinderiet är en mycket viktig del av Musik- och tearerbibliotekets verksamhet. Här arbetar Louise Nordström med det ädla hantverket att binda, laga och förstärka noter och böcker.  Noter slits på ett annat sätt än vanliga böcker. Därför är det bra att materialet lånas ut i ett så slitstarkt skick som möjligt. Noter och böcker ska tåla att tas fram från våra magasin där de förvaras i blåa pappkapslar, skjutsas på vagnar in i bokhissen som tar materialet upp till låneexpeditionen, lånas ut till musiker, stoppas i ryggsäcken, fram på notstället till repetitionen, ner i ryggsäcken igen. Bevarande handlar om att tillhandahålla materialet många gånger och att förlänga livslängden.

Louise arbetar med att förlänga livet på bibliotekets noter.

Louise arbetar med att förlänga livet på bibliotekets noter.

Nål tråd och lim

Till sin hjälp har Louise två olika skärmaskiner, nål, tråd, lim och tyngder att lägga på det nyinbundna materialet. Det är viktigt att noterna binds in så att de går lätt att slå upp på notstället. Noterna får ett pappomslag och en skinn- eller textilremsa på ryggen. Remsorna finns i olika färger. I en stråkkvartett får alla stämmorna samma färg på bandet så att det tydligt syns att de hör ihop. Det mesta som Louise binder in är nyinköpt men hon får även laga äldre material. Revor lagar hon med rispapper, så kallat japanpapper.

Ofta är det hela orkesterverk som Louise binder in. Det kan vara ett partitur och 60-70 stämmor. Varje stämma stämplar hon med instrumentnamn. På partituret sätt hon en etikett så att musikstycket går att låna ut i bibliotekets cirkulationssystem Sierra.
– Att inte binda in ett nyinköpt orkestermaterial är kapitalförstöring, som en kollega uttryckte det.

Hellre rena händer än smutsiga handskar

Biblioteket har mycket så kallat rart material, noter och böcker som är unika, äldre, tryckta eller handskrivna. Böcker och noter är väldigt ömtåliga eftersom materialet bryts ner. Papper är organiskt material och hur papperet bryts ner beror på vilka växtfibrer papperet kommer från och hur det har efterbehandlats. Det beror också på yttre faktorer som luften, ljuset och luftfuktigheten. För torr luft är väldigt farligt för cellulosa, det får inte vara under 25 % luftfuktighet. Om det är för hög luftfuktighet ökar risken för mögelskador. Så jämn luftfuktighet som möjligt är bäst. Enzymer och syror från till exempel handsvett är inte heller bra för papperet, men hellre rena händer än smutsiga handskar när man ska hantera det gamla materialet. När papperet åldras går fibrerna av. Materialet får andra egenskaper även om det ser likadant ut.  Papperet börjar till exempel spalta sig. Bibliotekets så kallade rara material förvarar vi i ett magasin med höga krav på brandsäkerhet och luftfuktighet. Målet är att göra nedbrytningsprocessen så långsam som möjligt.

På väggen i bokbinderiet hänger denna skolplansch med motiv från en gammal bokbindarateljé.

På väggen i bokbinderiet hänger denna skolplansch med motiv från en gammal bokbindarateljé.

När ska vi binda in?

När vi på biblioteket ska bestämma om noter eller böcker ska bindas får vi ta ställning till olika frågor.

  • Ska vi bevara originalformatet eller ska vi binda om det?
  • Vilken målsättning gäller för bevarandet, ska vi spara på kort sikt cirka 10 år eller på lång sikt cirka 100 år?
  • Hur många förväntade användare har materialet?
  • Kommer det att slitas mycket eller litet?
  • Om vi har ett väldigt trasigt material som inte går att laga så får vi fråga oss om det är unikt eller sällsynt. Om det är unikt kan vi digitalisera det och sedan behöver vi inte röra det fysiska materialet mer.
  • Om vi kan köpa nytt så kan vi kasta det trasiga materialet.

    Exempel på orkestermaterial som Louise har bundit. Observera att instrumentgrupperna har olika färg på ryggen.

    Exempel på orkestermaterial som Louise har bundit. Observera att instrumentgrupperna har olika färger på sina respektive ryggar.

Klotband och franska band

Böcker och en del tjockare notalbum skickar vi till ett extern bokbinderi som kan göra hela skinnband, så kallade helfranska band, eller halvfranska band där bokpärmarna är överdragna med papper medan bokryggen och hörnen är av skinn. De gör också böcker klädda i en slags väv och de kallas då klotband. Halvklotband har rygg och hörn i väv och pärmarna i papp. De kan också göra förgyllning på ryggen om det behövs.

På Leksands folkhögskola finns Skandinaviens enda utbildning i handbokbinderi. Där får man lära sig göra klotband och skinnband i fransk teknik, förgyllning och även att göra eget papper och marmorering. Många studieförbund erbjuder också kurser i bokbinderi. Det verkar vara så himla kul!

Ett kalejdoskop för örat

Sexton tusen biljoner år! Eller cirka en miljon gånger universums ålder från Big Bang. Så lång tid skulle det ta att i sin helhet spela det märkliga musikverk som syns på bilden. Det kanske inte ser så mycket ut för världen men det är en komposition med nästintill oändliga möjligheter.

Kuhlau 1

Kaleidakustikon heter det och är ett musikaliskt tärningsspel av den tysk-danske tonsättaren Friedrich Kuhlau (1786–1832). Det är tänkt att vara ett underhållande sällskapsspel, men syftar även till att ge insikter i konsten att komponera. När det gavs ut i Köpenhamn 1820 beskrevs det som att det är detsamma för örat som kalejdoskopet är för ögat. Spelet består av 21 buntar med 11 kort i varje. Varje kort har en melodidel i 3/4-dels takt och de är markerade med bokstäver och siffror. Genom att slå två tärningar kombineras korten slumpvis till en melodi, en vals för piano. En orange platta fungerar som ett slags notställ. De kort man fått fram genom tärningskasten sticks i alfabetisk ordning in i de tre raderna med fickor på plattan.

Kuhlau 2

Det totala antalet kombinationer är 1121 = 7 400 249 944 258 160 101 211, vilket betyder över 7 400 triljoner olika valser. En sådan vals tar ca 70 sekunder att spela och därmed skulle det ta svindlande 16 tusen biljoner år att spela alla tänkbara versioner. Den här typen av slumpmusik, eller aleatorisk musik som det också kallas, dyker upp i mitten av 1700-talet och Kuhlau var inte den ende, och inte heller den förste, att komponera sådan musik. Ett av de tidigaste exemplen är av Johann Philipp Kirnberger (1721–1783) och både Joseph Haydn (1732–1809) och Wolfgang Amadeus Mozart (1756–1791) tillskrivs sådana kompositioner även om upphovet till dessa är osäkert. Under 1950- och 60-talen experimenterade bland andra John Cage, Charles Ives, Pierre Boulez och Karlheinz Stockhausen med musik av aleatoriskt slag.

Inte nog med att Kuhlaus Kaleidakustikon är ett spännande verk med hisnande perspektiv. Vårt exemplar är troligen ett av mycket få bevarade i världen och alltså en unik raritet! I samband med att det skulle digitaliseras och läggas ut i vår bibliotekskatalog visade det sig att man på Det Kongelige Bibliotek i Köpenhamn i åratal förgäves letat runt om i Europa efter ett komplett exemplar. Deras Kaliedakustikon är nämligen ofullständigt, åtta kort saknas. Även där har man för avsikt att ge ut verket i digital form så tacksamheten var stor när de fick tillgång till de saknade korten genom oss.

Efter nästan 200 år får nu Kuhlaus Kaleidakustikon nytt liv genom digitalisering inte bara i Sverige utan även i Danmark. Den intresserade hittar spelet i vår katalog och har sen sysselsättning biljontals år framöver.

Lästips:
Kuhlau Kanons, udgivet af Gorm Busk go Jan Maegaard, 1. Oplag. København, Enstrøm & Sødring, 1996

Sångarprinsen

Idag den 21 augusti är det på dagen 205 år sedan Karl XIV Johan blev vald till svensk tronföljare. I början av år 1810 avled den dåvarande kronprinsen Karl August, och eftersom Kung Karl XIII inte hade några arvsberättigade barn blev det akut att snarast finna och inrätta en ny arvtagare. Goda råd var dyra, och flera makthavare fruktade en återkomst av den Holstein-Gottorpska ätten, det vill säga att den avsatte Gustav IV Adolfs son skulle återkomma som regent. Således riktades blickarna söderut, och efter diverse intrigerande och politiska krumsprång hittade man alltså en lämplig kandidat i Jean Baptiste Jules Bernadotte.

Karl XIV Johan som kronprins 1822 (målning av François Gérard)

Karl XIV Johan som kronprins 1811 (målning av François Gérard)

Själv musicerade han inte mycket, men hans barnbarn, Prins Gustaf, gjorde det desto mer, och fick till och med smeknamnet sångarprinsen. Han studerade för Adolf Fredrik Lindblad, och en av hans mest kända kompositioner är studentvisan (Sjungom studentens lyckliga dar). Han komponerade också ett antal manskvartetter och romanser, liksom en del pianomusik.

Prins Gustaf år 1852 (foto: Georg Schmidt, Nürnberg, Tyskland)

Prins Gustaf år 1852 (foto: Georg Schmidt, Nürnberg, Tyskland)

I bibliotekets katalog finns flera av Prins Gustafs noter tillgängliga. Dessutom finns ett flertal kompositioner, varav några i autograf, i den så kallade Bernadotte-samlingen.

 

 

 

IAML 2015 – besök på arkivet hos New York Philharmonic

Denna vecka träffas musikforskare, musikbibliotekarier och musikarkivarier i New York för den årliga IAML- konferensen (International Association of Music Libraries, Archives and Documentation Centres). I år håller den till i Juilliard school nära Lincoln Centre i New York. Temat för konferensen är digitalisering: ”Music research in the digital age”.

Tappa inte bort noterna!

Ett deltagande arkiv är det som hör till New York Philharmonic Orchestra. Orkestern startade 1842 som en kooperativ orkester. De har alltid varit noga med sina noter. En av arkivarierna förklarar: – Regeln för musikerna var: du kan hoppa över en repetition, du kan till och med hoppa över en konsert men du får inte tappa bort dina noter. Andra gången du gör det åker du ut.

Ändringar av Gustav Mahler

New York Philharmonic Archive är i färd med att digitalisera allt material från 1842-1970. De fotograferar 2000 sidor per dag. Det har tagit fem år att digitalisera en och en halv miljon sidor och det är ungefär hälften. Arkivet har partituret från Beethovens symfoni nr 5 som orkestern använde vid sin första konsert 1842. På bilden syns att två extra takter i tredje satsen är strukna.

Partitur till Beethovens 5:e symfoni. Foto: Lena Nettelbladt

-Det är fascinerande vad partituren kan berätta! De är så fulla med information från olika tider, säger arkivarien Barbara Hawes .

Partituret till Beethovens 7:e symfoni har ändringar av Gustav Mahler och med en kommentar av dirigenten Arturo Toscanini: ”Unworthy of such a musician” samt kommentar på latin av okänd ungefär:” Names of fooles are found everywhere”.

Partitur till Beethovens 7 symfoni. Foto: Lena Nettelbladt

Partitur till Beethovens 7:e symfoni. Foto: Lena Nettelbladt

Arkivet har fått 1200 partitur efter Leonard Bernstein. Han antecknade i noterna med blå penna för sig själv och med röd penna det som orkesterbibliotekarien skulle föra över till musikernas noter.

Egna digitaliserade noter

Besök gärna vårt eget biblioteks sida med länkar till digitaliserade noter.

 

Danmarks nationaltonsättare 150 år

Carl Nielsen föddes för 150 år sedan den 9 juni 1865 på Fyn i Danmark. Han lärde sig spela fiol av sin pappa och spelade med honom på böndernas fester i trakten. Han spelade också i den lokala amatörorkestern. Pappan lärde honom spela kornett vilket gjorde att han tog anställning som militärmusiker i Odense där han också spelade signalhorn och altbasun.  Senare betonade han sin lantliga uppväxt och sitt tidiga möte med spelmanstraditionerna.

Violinist, dirigent, direktör och äkta man

Bild på Carl Nielsen

Carl Nielsen 14 år i sin blåsorkesteruniform i Odense.

Tidigt började han komponera. Han sökte upp den store kompositören Niels Gade (1817-1890) och fick av honom ett intyg som gjorde att Carl Nielsen kunde börja på musikkonservatoriet i Köpenhamn. Carl och skulptören Anne Brodersen gifte sig 1891. Hon var – med den tidens mått – mycket självständig och kompromissade  inte med sitt konstnärliga utövande.  Från 1889-1905 arbetade han som violinist i Det Kongelige Kapell och blev sedan dess dirigent. Mellan åren 1914-1927 var han dirigent för Musikföreningen och samtidigt var han direktör för Musikkonservatoriet.

Byst av Brahms

Carl Nielsen hör tillsammans med Edvard Grieg (1843-1907) från Norge och Jean Sibelius (1865-1957) från Finland till de tre stora Skandinaviska kompositörerna. Hans ideal är Bach och Mozart men också Brahms, som han hade en byst av på sitt arbetsbord. Han hyllade klassicismens former. Beethovens musik var också en inspirationskälla. Formen i Nielsens tredje symfoni och Beethovens tredje symfoni Eroica är mycket lika varandra både till form och tematik. Sidan Carl Nielsen 150 år är fantastisk och innehåller filmer, ljud och text om kompositören.

Bild på Carl Nielsen

Carl Nielsen

Dimman lättar

Hans kanske mest kända stycke är Dimman lättar som varje flöjtist övat på. Stycket är skrivet 1920 för flöjt och harpa och ingår i skådespelsmusiken Moderen med texter av Helge Rode. I Carl Nielsens verklista finns två operor Saul och David och Maskerade, 6 symfonier, instrumentalkonserter, solosånger och stycken för kör. Ett ofta spelat verk är hans blåskvintett, op. 43 från 1922. Alla hans noter finns tillgängliga på Det kongelige biblioteks webbplats.

Kvickhet och espri

Carl Nielsens musik är utåtriktad och framåtblickande. I programbladet Lyssna beskriver dirigenten Sakari Oramo Nielsens musik som horisontell. Det finns en kvickhet och en espri i hans musik. Dur- och molltonaliteten borde förkastas som otillräcklig att uttrycka den moderna människans tanke- och känsloliv, tyckte han. Carl Nielsen var en flitig brevskrivare men författade även böcker som Min fynske barndom och Levande musik. Du kan hitta dem i bibliotekets katalog.

Bild på Carl Nielsen

Carl Nielsen från en repetition av operan Saul och David i Göteborg 1928

 

 

 

Teaterdräkter, kostym och mode

En stor del av en teater- eller dansföreställning är kläderna som används på scenen. Beroende på föreställningens karaktär kan teaterdräkten förstärka, understryka, eller till och med motarbeta iscensättningens karaktär och särart. Förstås gäller detta inte enbart för scenkonsten. Sedan länge kan ett klädesplagg innebära ett ställningstagande och signalera alltifrån grupptillhörighet till motsatsen: det vill säga avståndstagande från densamma, eller till och med från samhället. Oavsett om det handlar om buddistmunkens brandgula kåpa, en finanskvinnas kritstrecksrandiga kjol och kostym, eller några punkares trasiga skinnjackor, så innebär det konnotationer och associationer. Klädedräktens sociala signaler är starka och nog ganska omöjliga att undkomma.

Petite galerie dramatique ou Recueil de différents costumes d'acteurs des théâtres de la capitale. Paris: Martinet, [1796-1843]

La signora Barilli i rollen som grevinnan Almaviva i Figaros bröllop, ur Petite galerie dramatique ou Recueil de différents costumes d’acteurs des théâtres de la capitale, Paris: Martinet, [1796-1843]

I biblioteket finns nu en mindre utställning, med ett urval böcker som behandlar teaterdräkter, kostym och mode. I boksamlingarna finns kostymböcker från 1700-talet och framåt, exempelvis flera franska verka med handkolorerade bilder av dåtidens skådepelare i mer eller mindre fantasifulla kreationer. Likaså finns ett antal böcker om Sergej Djagilevs Ballet Russes med kostymskisser av bland andra Leon Bakst, eller böcker om svenska kostymskapare, för att nu bara nämna ett fåtal.

Den gröne djävulen (kostymskiss av Leon Bakst till Rimsky-Korsakovs Sadko), ur Leon Bakst : set and costume designs, London : Penguin, 1988

Den gröne djävulen (kostymskiss av Leon Bakst till Rimskij-Korsakovs opera Sadko), ur Leon Bakst : set and costume designs, London : Penguin, 1988

I Musikverkets övriga samlingar går det att hitta kostymer som tillhört exempelvis Anders de Wahl, Naima Wifstrand och Ernst och Alice Eklund. Likaså finns kostymskisser gjorda av bland andra Mago, Kerstin Hedeby och Louis Jean Desprez.