True crime år 1697

”En wysa som pojkarne på gatorna pläga siunga”

Intressant källmaterial kan finnas där man minst anar det. Man kan göra överraskande bifynd när man egentligen letar efter något annat. Det kan också hända att man får tips från uppmärksamma personer om källor man förmodligen aldrig skulle sökt i själv. Ämnet för denna blogg har just ett sådant ursprung: ett vänligt mejl från författaren Anders Numan som inte bara tipsade om rättsärendet i fråga utan också delade med sig av kopior av protokollet. Jag stavade mig igenom de handskrivna 1600-talsdokumenten med stigande puls och har sedan fortsatt att gräva vidare. Fallet kommer att vara huvudföremål för en artikel i en vetenskaplig antologi om skillingtryck men här kommer ett litet smakprov på vad ett så att säga oväntat källmaterial kan berätta för oss.

Södra stadshuset med kämnärsrätten 1691 (nuv. Stockholms stadsmuseum). Kopparstick av Willem Swidde. Ur Suecia Antiqua et Hodierna. (Wikimedia/Public domain)

Den 4 maj 1697 samlades rådmännen i Södra stadshuset i Stockholm för så kallad ”wanlig rättegång”. På agendan stod ett ärende som för oss visforskare är synnerligen rafflande, nämligen upphovet till en visa som just då sjöngs, eller kanske skrålades, av pojkarna på gatorna. Visan handlade om ett våldsamt dåd i Hamburg där en man hade slagit ihjäl i princip hela sitt hushåll i ett anfall av desperation. Hur hade gossarna lärt sig denna visa och vem låg bakom den? Var det fråga om en verklig händelse? Och hur hade denna påstådda rapportering nått staden mellan broarna? Detta var nu rättens uppgift att ta reda på.

Fallet står att läsa om i ett kortfattat rättegångsprotokoll i Stockholms magistrat och rådhusrätts arkiv (som finns i Stockholms stadsarkiv) och utspelade sig alltså för över 320 år sedan. Rättens frågor är dock högintressanta även idag för den som vill förstå mer om folkliga visor, deras ursprung och krokiga vägar. Vad gäller visor i skillingtryck, i synnerhet från äldre tid, är sanningen att vi fortfarande vet alldeles för lite om hur de kom till och hur de spreds i den vardagliga praktiken. Tryckning, försäljning och bruk av visor var alldagliga företeelser som inte lämnat många avtryck i källorna. Att denna visa blev föremål för myndigheternas intresse – förmodligen för att den var av anstötligt slag – och kom att dokumenteras i ett rättsförhör är vår smala lycka. ”Utan konflikt, inga historiska dokument”, som författaren Fredrik Silverstolpe har påpekat apropå rättsprotokoll som mikrohistorisk källa. Och här har vi alltså ett konkret exempel på hur det kunde gå till och vilka personer som kunde vara inblandade.

I anslutning till protokollet finns även själva visan inbunden som bevismaterial. Detta är veterligen det enda bevarade exemplaret från den förstautgåva som stod i utredningens fokus. Däremot finns andra upplagor från samma år bevarade i arkiven, och visan trycktes sedan om flera gånger, åtminstone så sent som 1720.

Vistrycket inbundet med förhörsprotokollet. Foto: Karin Strand

Tryckets titel är utförlig, som så ofta i skillingtrycken, och sammanfattar vad visan rapporterar om: En kort RELATION och sanfärdig berättelse om en wäl behållen Man/Strax wid Hamburg boendes/som af förtwiflan/sedan han oförmodelige bortmist störste delen af sin Fårahjord/begått ett förskräckeliget Mördande på sin Hustro/Barn och piga/hwilket omständeligare af bifogade Figur, uti en kort Wisa närmare inhämtas kan. Den har 21 strofer och anges, som de flesta visor med allvarliga och sedelärande teman, kunna sjungas till en koralmelodi, nämligen ”Kommer hit till mig säger Guds son”. I trycket finns också en ”figur”; en elaborerad träsnittsillustration som skildrar förloppet i ett par tablåer. Vi ska återkomma till visans berättelse men först ska vi ta reda på hur detta massmord på tysk mark blev stoff för Stockholms ynglingar.

Försäljarna

I rättssalen denna majdag hade en viktig länk i spridningskedjan redan identifierats: två unga kvinnor som gick runt i staden och ”[bjöd] sådana wysor til saluj”. Dessa hade gripits med hjälp av ”fattig gubbarna på gatan” och stod nu inför rätten för att förklara sig. Därmed träder två av historiens många anonyma visförsäljare fram och får gestalt: Annika Matzdotter och Catharina Mårtensdotter.

Matzdotter och Mårtensdotter var båda 15 år och som framgår av deras svar på rättens frågor befann de sig i snarlika livssituationer. Deras fäder – en dikare respektive en skeppare – var avlidna och de hade själva att sörja för sin försörjning. Båda saknade emellertid såväl anställning som fast bostad och uppehöll sig för tillfället hos olika gardiekarlar (gardister/soldater). Detta oordnade liv i allmänhet och visförsäljningen i synnerhet var något som rätten ansåg allvarligt ur sedlighetsaspekt. Varför, ville man veta, tog sig flickorna inte någon tjänst i stället för att ”[löpa] kring staden med sådana wysor och til äfwentyrs derjemte föröfwar en och annan odygd”?

Annika Matzdotter förklarar att hon säljer visor som ett sätt att försörja sig sedan hon på grund av en huvudsjukdom, ”det onda slaget”, inte kan få någon tjänst. Catharina Mårtensdotter uppger å sin sida att hon länge har sökt arbete som vallflicka på landet men att ingen hittills har velat anställa henne. Därför hade hon ”fattat det råd att söka sin föda med wysor”. Båda berättar att de köpt visan om mannen i Hamburg hos en boktryckare vid namn Olof Enaeus. Denne inkallas nu i rätten för att stå till svars för varför han sprider visor av detta slag och ”hwad uphof han hafwer til denna”.

 

Tryckaren

Olof Enaeus var vid denna tid en boktryckare som i likhet med många andra kämpade för sin överlevnad. 1694 hade han, som han uppger för rätten, ”med stor omkostnad” köpt sig ett eget tryckeri efter att ha varit verksam inom tryckarskrået i ett par decennier. Han hörde dock inte till den snäva krets som hade privilegium att trycka kyrkoböcker ”eller sådant som kunde kasta något af sig”. Hans situation skulle visserligen komma att vända när han år 1700 fick titel som boktryckare åt Antikvitetsarkivet och därmed fick säkrare inkomst och mer substantiella uppdrag, såsom tryckning av dissertationer, grammatikor och handledningar. Privilegiet befriade honom också ”från all kronans skatt och borgerlig tunga” vilket han åtnjöt fram till sin död 1710 när han, och flera av hans gesäller, avled i pesten.

Men nu var det 1697 och svåra tider för en tryckare utan privilegier. På rättens fråga varför han ger ut ”sådana saker” som denna visa beklagar Enaeus att han är tvungen av ekonomiska skäl. Inte heller det var han ensam om, även om detta är ett ovanligt tidigt exempel. Att tryckning av visor kunde vara den ”enda lilla nödpenning” som tryckerierna kunde ta till i svåra tider skulle under 1700-talet bli ett erkänt men obekvämt faktum för tryckeribranschen. I sammanslutningen Boktryckarsocieteten formuleras det till exempel i klartext år 1757 i samband med ett klagomål från en landshövding mot innehållet i ett vistryck. Societeten hade förmodligen helst velat förbjuda tryckning av visor helt och hållet för att slippa alla kontroverser som kunde uppstå kring dessa i mångas ögon mindervärdiga alster. Av omsorg om fattiga tryckares försörjning måste de dock få finnas kvar.

Hur hade då Enaeus fått tag i visan? Han uppger att han hade kommit över vistrycket på tyska två år tidigare och att han då lämnade det vidare för översättning (”förswänskning”) till en Nils Griis. Originaltrycket hade han ännu inte fått tillbaka från Griis, men enligt de efterforskningar som denne hade gjort i samband med bearbetningen skulle visan återge en verklig händelse och var alltså ”sannfärdig”. Tryckets illustrationer hade Enaeus uppdragit åt en båtsman på konungens jakter att skära efter de bilder som fanns på det tyska exemplaret.

 

Författaren

Textförfattaren eller översättaren Nils Griis kallas inte till rättssalen utan kommer till tals genom ett skriftligt intyg som bifogas protokollet, daterat dagen efter förhöret. På förekommen anledning intygar Griis att Enaeus lämnat honom det tyska trycket för översättning och att han sedan beklagligen har slarvat bort det. Visan, erkänner han, är ”i hemmet uti min boförning och städning […]  förlaggd, och för kommen worden, som jag skyldig är swuren att restituera.” Originaltrycket, som rätten uppenbarligen efterfrågade, kunde alltså inte bifogas protokollet och har i skrivande stund inte heller lyckats återfinnas i tyska arkiv.

Vem var då denna Nils Griis? Även om han inte är något stort namn i litteraturhistorien var han faktiskt, som litteraturvetaren Lars Burman har uppmärksammat, en produktiv tillfällesdiktare av bröllops- och begravningsdikter i sin samtid och därtill upphovsman till ett tiotal sonetter. Han var en författarproletär som skrev för brödfödan och i likhet med många av sina gelikar satte han sällan ut sitt namn (Nils/Niclas Griis/Grise/Grijs). I stället angav han ofta signaturen N. G. eller smög in den i kryptonymer som ”NyGifftom”, ”deN Gladlynte”, ”Nyttlige Gåfwa” eller ”deN Gråtande”. Yrkesskalder föredrog som regel att skriva anonymt även om en viss ”reklam för firmanamnet” var nödvändig.

Vid tiden för denna visa började dock Griis, som då var i slutfasen av sin författarbana, ge ut skrifter under eget namn, vilket kan tolkas som att han med tiden blev erkänd som poet. I vistrycket står emellertid inte ens signaturen utsatt vilket är helt i linje med skillingtryckens generellt anonyma karaktär. Tack vare detta protokoll kan visan utan tvekan attribueras till Griis vilket ger ett intressant exempel på att översättning och bearbetning av visor i skillingtryck kunde ingå bland yrkesskaldens uppdrag. Detta är visserligen ett välkänt fenomen, och många författare har redan identifierats av Ulf Peder Olrog i hans förteckning över litteraturskalder i skillingtryck. Här återfinns dock inte Griis, och säkert saknas många fler av hans mindre namnkunniga gelikar bland de anonymer, pseudonymer och kryptonymer som skrivit visor för den folkliga marknaden.

 

Ett tyskt massmord på Stockholms gator

Vad var det då som berättades i denna uppmärksammade visa? Som så ofta när det gäller brottsrapportering i skillingtryck är det fråga om sensationsnyheter förklädda till moralisk utläggning. Den moraliserande och religiöst färgade ramen var förmodligen ett sätt att blidka ordningsmakten som genom seklen sett med misstänksamhet på visor om brott. I en kunglig förordning år 1749 förbjöds till och med tryckning och försäljning av ”fånge-wisor”. Förbudet hämmade möjligen utgivningen för en tid men hade sedan ingen vidare verkan.

Att det är fråga om ett stycke sedelärande berättelse annonseras redan i första strofen där visan på klassiskt skillingtrycksmanér adresserar den lyssnande publiken:

  1. Ack! hörer til Christtrogne all
    En wisa jag Er siunga skall
    Och i sanning berätta
    Hwad wid Hamburg är händt och skedt
    Hwar rättsint Siäl där är ju ledt
    När hon betrachtar detta.

Sedan följer återgivningen av de hemska händelserna. Det berättas om en välbeställd man, en fårabonde, som en dag gör upptäckten att hela hans hjord har blivit svårt sjuk och dött. Detta framställs i visan som en Guds prövning där mannen prövas likt Bibelns Job. Till skillnad från Job, som tog förlusten av sin familj och sitt hushåll med den troendes tillförsikt, kan den tyske bonden inte se någon andlig dimension i olyckan utan blir förtvivlad över de ekonomiska konsekvenserna. Hur ska han nu kunna försörja sig?

  1. All min wälfärd nu ute är,
    Jag nu slätt intet hopp mer bär,
    Mig kunna mer uprätta!
    Jag ängslas i mitt hierta och sin
    Ock får ei tröst mot dänna pin:
    Slik sårg kan ingen lätta.

Mannen blir sjuk av ångest och skickar sin hustru till stan för att köpa medicin. Under tiden tar vansinnet överhanden och han går till besinningslös attack mot sina egna barn med en yxa, närmare bestämt med ”yxhammaren”, alltså baksidan av yxbladet. Första offret blir äldsta sonen vid sitt skrivbord, därefter småbarnen som leker på golvet och sedan pigan. Näst på tur är den hemkommande hustrun:

  1. Ty när hans hustro god ock from,
    Med Medicin från Staden kom,
    I dörn han hänne mötte:
    Ock som en grym tyransklig man,
    På mordisk sätt han och grep an
    Ock ned til döda stötte.

Mikrofilmskopia av illustration ur trycket (1697) i S. Lindveds samling, Lunds universitetsbibliotek).

Därefter går mannen ut för att söka upp drängen på åkern som han ställer till svars för fårens sjukdom: han har misskött djuren och måste nu betala med sitt liv. Genom Guds nåd får dock drängen övertaget och kan fly för att anmäla händelsen till ordningsmakten. Mannen grips och får sitt rättmätiga straff. I visan specificeras inte vari detta består men inget annat än kvalificerat dödsstraff, det vill säga dödsstraff som föregås av tortyr, kan ha kommit i fråga eftersom dådet omfattade mord inom familjen.

I visans sista strofer formuleras det sedelärande budskapet i klartext: det är en synd att älska sina ägodelar och sitt välstånd mer än Gud. Detta uppmanas avslutningsvis också lyssnaren att betänka; att måna mindre om sina jordiska ägodelar och desto mer om sin själs salighet:

  1. Hwad timligt är förgät mäd hast,
    Slut Jesum i tin tanckar fast,
    Bed Gud sin hand utsträckia
    Ock sända tig sin helge And,
    Som styrer til till watn land,
    Hans Nåd skal tig betäckia!

I vilken grad den uppbyggliga sensmoralen framgick när pojkarna sjöng visan på Stockholms gator 1697 kan vi inte veta. Att det var en ryslig berättelse som intresserade folket i staden, inte bara detta år utan i decennier framöver, är däremot säkert – det kan de många tryckupplagorna intyga.

Hur gick det då för flickorna som sålde visan? Av protokollet framgår att de, såsom varandes ”tienste lösa”, remitterades efter förhöret till magistratens tjänstekansli. Att vara arbetslös var olagligt, så någon form av straff och korrektion måste det ha blivit fråga om. Kanske fick de avtjäna en tid på tukthus vilket var en av tidens så att säga arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Därmed inte sagt att de inte sedan återgick till sin tidigare försörjning och fortsatte att ”löpa kring staden med sådana wysor”.

Källor och tips på vidare läsning:

Mer om brottsrapportering i skillingtryck på bloggen: april 2020 – Bloggat från Svenskt visarkiv (musikverket.se)

Stockholms stadsarkiv: Stockholms magistrat och rådhusrätt, A 2 c Rannsakningar till kriminalmålsprotokoll, vol. 25 (1697), 4 maj.

Lars Burman 1990, Den svenska stormaktstidens sonett. Publicerad på: http://uu.diva-portal.org/smash/get/diva2:331005/FULLTEXT01.pdf

Eva Danielson 2019. Skillingtryckarna. Skillingtrycksproducenter under det långa 1800-talet. Publicerad på: carkiv.musikverk.se/www/epublikationer/Meddelanden_53.pdf Meddelanden från Svenskt visarkiv 53.

Ulf Peder Olrog 2011. Studier i folkets visor (utgivna och kommenterade av Mathias Boström, Märta Ramsten och Karin Strand). Skrifter utgivna av Svenskt visarkiv 31.

Karin Strand 2019. En botfärdig synderskas svanesång. Barnamord i skillingtryck mellan visa och verklighet. Skrifter utgivna av Svenskt visarkiv 47

En arkivaries irrfärder från Robertino till Coltrane

Introduktion

Jag som skriver det här heter Jörgen Adolfsson och arbetar som forskningsarkivarie på Svenskt visarkiv.

" "

Författaren funderande på karriärval

En dag i somras satt jag i det vid den tiden ödsliga lunchrummet på Torsgatan och pratade med en kollega. Vi kom att prata om musikaliska förebilder och favoritmusik. Jag pratade glatt på och kom efter en stund på att om jag nu ska skriva något till den här bloggen så kanske det ska handla om mina musikminnen och min väg in i musikens värld. Irrfärder, stickspår, tillfälligheter och krokigt värre ibland.

Hur började det?

Radion var i princip den enda kunskapskällan under mina första år (1950-talet) och ofta var det Povel Ramel som fastnade i huvudet; Ittma Hohah med dom underliga ljuden och Thomas Funcks Kalle Stropp-excesser i den tidens ljudteknik.

Den första skiva jag köpte själv var en singel med Robertino sjungandes O sole mio vilket var ett förbryllande val så här i efterhand. Året var 1961 och han var ungefär lika gammal som jag så det kanske var förklaringen.

Radion fortsatte även på 1960-talet att stå för musikupplevelserna och inte minst med programmet Tio i topp.

Anita Lindbloms Sån’t är livet blev en favorit och med altrösten kombinerad med en gospellåt så är det förståeligt att jag gillade den men insikten om varför kom långt, långt senare.

Pang, bom, Liverpool nu kom The Beatles och äntligen något som hade ett annat, nytt sound och dom kom till Sverige på sin första ”riktiga” turné utanför Storbritannien vilket ledde till medverkan i TV-programmet Drop In – stoort!

Men … var dom inte lite för snälla?

Räddarna i nöden kom i form av The Rolling Stones, The Kinks och The Who. Nu börjar det likna nå’t!

Skivor började införskaffas och eftersom den lokala skivhandlaren (Högbergs Musik, Karlskoga) inte riktigt hängde med så skickades dom eftertraktade kultföremålen från Stockholm via postorder som paket och hämtades ut på det lokala postkontoret (det fanns många sådana på den tiden).

En vikarierande engelsklärare tipsade om engelska idoltidningar vilket faktiskt ledde till lite bättre ordförråd på engelska.

Inspiratörer tidigt 1960-tal

Vid sidan av popen (som all rock hette på den tiden) så fanns det ju andra milstolpar för mig.

Milstolpe 1: I radion förekom bluesprogram, inte bara Olle Helanders serie I blueskvarter utan även från turnépaketen American Blues Festival i olika årgångar med mängder av både traditionsbärare och mer moderna artister.

Milstolpe 2: Ett radioprogram som gjorde intryck handlade om bluesens rötter och presenterade musik från västra Afrika.

Milstolpe 3: I skolan fanns en utbyteselev från Japan som vid en samling i aulan spelade musik på koto.

Milstolpe 4: Svensk TV visade Pekingopera med en gästande ensemble från Kina. Den ljudbilden fastnade ordentligt i en märkligt mottaglig tonåring.

Milstolpe 5: Lill Lindfors gästade skolan med Bengt Hallbergs trio som komp. Realskoleeleverna fick inte vara med, men det kunde inte hindra en nyfiken typ. Höjdpunkter som Masken Max kunde inte missas. Dessutom autograf!

Milstolpe 6: TV igen och den här gången en konsert med Ravi Shankar och på det sättet kom sitaren in i min ljudvärld. Både Beatles och Stones nappade ju lite senare.

Till historien hör kanske att jag tragglade fiol i kommunala Musikskolan utan någon framgång. Gärdebylåten såg till att mitt hat till dur-tonarter slog rot. Vivaldi var roligare att spela.

När sedan popen kom så var en gitarr helt nödvändig och dessutom ägnades oproportionerligt mycket mera tid åt gitarrspelet än fiollektionerna. Otippat eller hur?

Fler inspiratörer

Lite senare in på 1960-talet var Mahler, Stravinskij, Varèse, Cage, Stockhausen, Ligeti, Nono, Bo Nilsson, Karl-Erik Welin med flera viktiga öronöppnare. Radion bidrog återigen med mycket. Mahler började nu komma i mer rättvisande inspelningar och jag och några kompisar samlade och jämförde olika LP-versioner.

Via Stravinskij, Ligeti och Varèse så hamnade jag ofelbart i Frank Zappa and The Mothers of Inventions ljudvärld fylld av komplexa ljudbilder, ”simpel” doo-wop, blues, improvisationer, mycket strikta kompositioner blandat med extrem ljudkonst. Fantastiskt!

" "

Mothers of Invention Omslag Freak Out

Kommentar: Mothers första skiva recenserades i DN och min reaktion var att den måste införskaffas snarast. Beställning via Stockholm och den kom snabbt, men det var ju bara EN LP! Recensionen beskrev att det skulle vara en dubbel-LP. Det visade sig att i Europa redigerades skivan om till bara en LP där doo-wopen tagits bort.

I och med detta börjar pusselbitarna hamna på plats. Zappa, Stravinskij och Ligeti – vad fattas?

Lugn, 1967–68 hände det mycket, dels i världen och dels i musiken som utvecklades åt många olika håll samtidigt.

Terry Rileys första LP

Jag drabbades av Terry Rileys musik via både radion och LP-skiva.

Folke Rabe [hans arkiv finns hos Svenskt visarkiv] fick frågan från dåvarande musikradiochefen Karl-Birger Blomdahl om vilken amerikansk tonsättare som skulle vara lämplig att bjuda in till Sverige och Folke Rabe föreslog Terry Riley och helt utan nutidens beslutsångest sa Blomdahl: ”Ta hit honom!”.

I och med detta så sändes det en hel del minimalism i musikradion under de här åren. Utmärkt att göra läxorna till tyckte jag, mina föräldrar var något mer tveksamma.

Minimalismen och speciellt Terry Riley kom att påverka väldigt mycket av den musik jag kom att hålla på med under 1970-talet och Archimedes Badkar (som jag spelade med) hade ofta kontakt med syskonsjälarna i Arbete & Fritid där både Ove Karlsson och Thomas Mera Gartz också var inne på minimalismen.

John Coltrane

Den musiker som kom att riktigt skaka om mig råkade jag höra på radions P3, dvs den lättsamma kanalen på den tiden, och det var saxofonisten John Coltrane. Eftersom jag var ett ”popsnöre” så hade jag stark aversion mot blåsinstrument, elgitarr skulle det va’, men eftersom det som jag fick höra var Coltrane från hans sena period så lät det som inget annat och med en frenesi som genast gick rätt in. Ut och leta skivor! Nu var det dags att trimma upp Högbergs musik med udda beställningar. Skivnummer och distributörernas namn i högsta hugg. Extrabeställningarna stod som spön i backen och där och då lärde jag mig grundkunskaperna om skivindustrins distributionsnät. Det var EMI, det var GDC och det var Electra och allt vad dom hette. Dom små affärerna fick ringa in beställningarna och det gällde att veta hur skivnumren skulle läsas upp två i taget eller tre i taget eller båda varianterna i olika mönster en konst lika försvunnen som telefonisternas virtuositet med proppväxlar.

Några milstolpar till:

Nr 7: Ett radioprogram av Bertil Sundin i jazzradion år 1968 där han lyckades presentera en hel rad av dom europeiska frijazzmusikerna som framöver kom att dominera men vid den här tiden var i det närmaste okända. Namn som Jan Garbarek, Willem Breuker, Manfred Schoof och inte minst Peter Brötzmann och hans legendariska LP Machine Gun naturligtvis inspelad i maj 1968 hur symboliskt var inte det. Machine Gun var en motsvarighet till punken eller Heavy Metal. Här skulle det vara på sin plats med en tumme upp och/eller ”jag gillar” men tyvärr så har jag inte fäjsbuck.

Kommentar: Bertil Sundins manus till flera av hans radioprogram finns hos Svenskt visarkiv.

" "

Peter Brötzmann Octet maj 1968

Stockholm som vattenhål

Milstolpe 8: Skivaffären Kulturcirkeln ingick som ett viktigt inslag i varje kulturresa till Stockholm från den östvärmländska hemorten. Ofta helgresa med buss ständigt ackompanjerad av wienervalser i bussens högtalare. Ytterligare en anledning till min misstro mot durtonarterna. Pröva gärna själv med timma ut och timma in med Strauss och hans gelikar. Väl framme i Stockholm inhandlades skivor med artisterna från musikerorganisationen AACM i Chicago. Anthony Braxton respektive Art Ensemble of Chicago var dom mest kända namnen. I samma veva kom också en skiva med den egensinnige, brittiska gitarristen Derek Bailey. Den lättnad jag upplevde var enorm när jag insåg att äntligen hade någon utvecklat gitarrspelet i en helt ny riktning innan honom var det bara bluesgitarrös som hade fått godkänt av mig.

Slutspurt

Nu äntligen till saken, efter att ha blivit frälst av John Coltrane så började jag först med att samla på hans skivutgåvor och då främst dom från 1960-talet. När jag sedan hade flyttat till Stockholm sommaren 1970 så kom jag rätt snabbt in i både skiv- och jazzkretsar så efter en tid tipsades jag om några piratskivor, så kallade bootlegs, utgivna här i Sverige. Den enda piratskiva som jag kände till vid den här tiden var Great White Wonder med Bob Dylan och The Band utgiven juli 1969. Historic Performances kallades det svenska ”skivbolaget” och där fanns hela fem LP med John Coltrane egentligen två i Eric Dolphys namn featuring Blue Train och tre i Blue Trains namn.

Kommentar: Blue Train är namnet på en av Coltranes skivor.
Den sjätte LPn på Historic Performances var förstås en med Bob Dylan.

Vad var nu detta? Var kom inspelningarna ifrån? Vem eller vilka låg bakom? Skicka pengar i ett kuvert till en postbox i Bromma, skumt! Många frågor.

Jag tvekade länge om jag ens skulle våga chansa på att beställa skivorna, men frestelsen var för stor. Skivorna kom och mina exemplar saknade helt text på omslagen. En vit, en grön, en gul, en röd och en orange. Efter ett visst detektivarbete så gick det att identifiera vilken skiva som var vilken enligt beställningsblanketten. I efterhand har jag upptäckt att det även fanns varianten med blått omslag eller med handskrivna titlar på omslagen eller varianten med påklistrad tryckt text.

" "

LP-omslag Historic Performances

Att inspelningarna var från Stockholms konserthus och från åren 1961–63 då John Coltrane och hans grupp gästade Sverige vid tre olika tillfällen gick att lista ut. Den goda ljudkvalitén skvallrade också om att det måste vara Sveriges Radios inspelningar. Hmm!

Eftersom det här är preskriberat vid det här laget så kan historien berättas:

Sveriges Radio verkar då och då ha haft stora sparkrav och därför är det tyvärr mycket intressant material som har raderats genom åren. Ett sätt att spara var att återanvända de dyra inspelningsbanden. Jazzradiochefen under de aktuella åren konstaterade vid ett gallringsmöte att Coltrane redan var väldokumenterad på skiva så det fanns ingen anledning att spara de här konsertinspelningarna. En ljudtekniker på Sveriges Radio höll inte med utan bytte ut banden mot nya oinspelade band och tog hem dom inspelade. Vem och vilka som var medhjälpare att ge ut det här på skiva ska vi nog fortsätta att hålla tyst om. Mitt tips är att pressningen skedde på Grammoplast vilket var ett av de ledande skivpresserierna i Sverige. Piratutgåvor var vid den här tiden något mycket allvarligt så därför omgavs utgivningen av mycket hysch-hysch.

Många år senare kom de här inspelningarna ut på massor av olika skivbolag i Japan, Frankrike, USA, Spanien, Portugal, Tyskland och ännu fler när CDn kom. Alla var dock kopior från LP-skivorna förutom de som kom ut på ett skivbolag som heter Pablo. Pablo var Norman Granz bolag och han var den som ordnade Coltranes europaturnér. Då gick det till så här att om en radiostation ville spela in konserterna skulle två bandspelare spela in parallellt och den ena ”originalinspelningen” hamnade i Norman Granz resväska. Många, många år senare bestämde han sig för att ge ut en CD-box med ett urval av John Coltranes europakonserter, tyvärr hade han inte bemödat sig med att skriva på bandkartongerna var dom kom ifrån. Diskografer har konstaterat att flera av boxens spår är från Stockholmskonserterna och dom är naturligtvis tagna från Granz parallelloriginal.

" "

Exempel på några utgivningar från 1961-konserterna

" "

… och ännu fler

 

 

 

 

 

 

 

 

Nu undrar ni naturligtvis vad dessa förvirrande resonemang skall leda till. Jo! De flesta av de där originalbanden finns hos oss i Svenskt visarkiv samt ett antal välgjorda kopior där resten av konsertinspelningarna finns. Det är med andra ord inte alltid enkla vägar för kulturarven att hitta till arkiven.

P.S. I sanningens namn: Det saknas faktiskt en låt i Svenskt visarkivs samlingar men den har å andra sidan Norman Granz gett ut D.S.

P.P.S. Namnen jag nämner i bloggen går att Googla idag – det gick inte förr D.D.S.

" "

Karl Brothers i fina kostymer

Exempel på min egen musik tillsammans med Tommy Adolfsson under namnet Karl Brothers:

 

 

 

 

 

Karl Brothers på Caprice Records Youtubekanal:

 

Störande musik

Som tekniker på Visarkivet riktar jag min uppmärksamhet på inspelningarnas fysiska natur, till exempel ljudbandens kondition och standard, samt digitiseringsutrustningens begränsningar.

Om vissa villkor för uppspelningen och omvandlingen till fil inte uppfylls, förlorar inspelningen i autenticitet: brus och andra störningar kan tillföras, tonernas styrkeförhållande kan ändras och tonhöjden kan förvanskas.

Jag har länge intresserat mig för audiovisuell reproduktionsteknik, såsom bandspelare, grammofoner, film och videokameror, och särskilt för hur apparaterna kan användas för att förändra signalen på ett kreativt sätt, för att skapa experimentella filmer och musik.

I denna blogg vill jag introducera ett omvänt perspektiv: finns det några roande eller oroande exempel på hur musik har använts för att störa ett tekniskt system?

Säkkijärvin polkka

Under Vinterkriget förlorade Finland Karelen och staden Viborg till Sovjet 1940, men i början av fortsättningskriget intar finska trupper Viborg i augusti 1941. Staden är minerad. Broar och posthus exploderar utan förvarning. Ett riskabelt sökarbete för att hitta de gömda minorna inleds och efter 17 kraftiga explosioner hittas en oexploderad mina, som visar sig vara försedd med en mystisk och avancerad utösningsmekanism, vilken analyseras av ingenjören Jouko Pohjanpalo vid Yle, den Finska rundradion. Han finner att varje mina är försedd med en radiomottagare som driver tre stämgafflar stämda i en treklang, vars kombination är unik för varje mina. Om en radiosändare på sovjetiskt territorium sänder ut motsvarande ackord, bringas stämgafflarna i resonans och sluter en strömkrets som detonerar minan. Anledningen till denna avancerade finess är att få en möjlighet att avstå från detonationer vid en förändring av krigets ställning.

" "

Radiomina. Foto: Jouko Kuisma. Viestimuseo, Riihimäki

För att förhindra ytterligare explosioner körs transportabla radiosändare monterade i bussar till Viborg för att försöka överrösta de dödliga treklangerna från Sovjet. En lämplig störsignal behöver ha speciella egenskaper: den måsta vara utan pauser för att sovjeternas signal inte skall få ett tillfälle att försätta stämgafflarna i resonans, den behöver vara polyfonisk och växla snabbt mellan en mängd ackord som inte är konsonanta med stämgafflarnas toner.

" "

Viljo Vesterinen, bild från LP, rytmi RILP 7048

Dragspelsvirtuosen Viljo Vesterinens inspelning av Säkkijärven polkka bedöms ha de nödvändiga signalegenskaperna, och den sänds tusentals gånger på tre olika frekvenser kontinuerligt, dygnet runt, under de höstmånader som batterierna till radiomottagarna i minorna beräknas hålla. Den musikaliska försvarsstrategin lyckas och inte en enda av de återstående hundratals minorna exploderar.

Säkkinjärven polkka, FFM 202 Arr: Viljo Vesterinen – Lindroos, Odéon:

 

Blåmesen

" "

Foto: Charles J Sharp, CC BY-SA 3.0 <https://creativecommons.org/licenses/by-sa/3.0>, via Wikimedia Commons

De som tog del av TV och radioutbudet sena kvällarna på 1900-talet kanske minns att sändningarna avslutades med tio korta tonpulser i snabb följd. Signalen användes av Televerket för att stänga av samtliga sändare i landet centralt inför nattens sändningsuppehåll.

Fjärrmanöver m/62

När Blåmesen gjorde entré som pausfågel på 1960-talet, visade det sig att dess sång kunde sammanfalla med avstängningssignalens karaktär, och därför fick den ej sjunga i radio och TV förrän distributionen till sändarna digitaliserades på 1990-talet.

Cyanistes caeruleus, Sveriges Radio

En kompositör som medvetet använt denna signal är Zaid Holmin, som 19 år gammal 1965 skapade elektronmusikkompositionen Genesis med ett par Tandbergbandspelare. För att försäkra sig om att stycket skulle bli det sista som spelades om det sändes i radio, avslutade han det med dessa tonpulser. Zaid blev senare kreativ programmerare på EMS, Elektronmusikstudion.

Excerpt, Genesis, EMS bandarkiv:

Även hiphop-gruppen Just D samplade pipen i låten Fortfarande hos J Lindström som därför var bannlyst i radio. Att landets radio och TV-nät kunde stängas av på detta sätt betraktades som ett hot mot rikets säkerhet.

Den Kinesiska elddraken

Radiovågor respekterar inte nationella gränser och är svåra att stoppa, därför uppstår ett problem för länder som vill kontrollera medborgarnas tillgång till information.

En energikrävande metod för att hindra informationen, är att överrösta radiosignalen genom att sända ut en starkare signal på samma frekvens. Vanligtvis bär inte störsignalen på någon information i sig, utan den kan bestå av pulserande toner, syntetiskt pladder, oväsen eller brus. Störsändaren måste kontinuerligt ställas om till de frekvenser som är aktuella, vilka söks upp av speciella lyssnigsstationer som övervakar etern. Störsändning var en omfattande verksamhet under kalla kriget som sysselsatte många och konsumerade stora mängder elenergi.

Ett nutida exempel på störsändare som istället använder sig av musik, är The Firedrake, som sänder från kinesiskt territorium för att störa ut utländska kortvågssändningar, såsom Radio Free Asia, Voice of Tibet och The Sound of Hope- ett internationellt radionätverk knutet till Falun Gong-rörelsen.

The Firedrake irriterar radioamatörer med flera, eftersom den når hela världen, även på frekvenser som är reserverade för kommunikation och inte rundradio.

Ett radioprogram på kortvåg varar normalt en timme, därför består störsändningen av tolv traditionella kinesiska musikstycken med sammanlagt en timmes speltid. Efter en timme avbryts störsändningen så att operatörerna kan lyssna efter om de oönskade programmen fortfarande sänder.

Ett av styckena är Gong och trummor för skördefest 丰收锣鼓 (Feng Shou Luo Gu).

Inspelning från störning av Radio Free Asia, hämtad från Sigidwiki.com

Länk till Satdirectory, som beskriver hur signalen distribueras till störsändarna.

Är maskinerna våra vänner?

Människan skapar mer och mer avancerade tekniska system som kan te sig hotfulla när vi gör oss beroende av dem. Min förhoppning är att konstnärer utforskar svagheterna hos artificiell intelligens, ansiktsigenkänning, algoritmer och sociala medier med mera, och hittar sätt att förvirra dem.

Tom Prehns kvartett återupptäckt!

För drygt 20 år sedan gjorde jag ett sensationellt fynd när jag gick igenom pianisten Lasse Werners donerade bandsamling på Svenskt visarkiv. På en bandkartong fanns ett påklistrat tryck med titeln Centrifuga och med en för mig då helt okänd dansk grupp, Tom Prehn´s kvartett. I kartongen fanns förutom bandet ett följebrev författat av trumslagaren Finn Slumstrup och jag förstod snart att denna ”gör det själv-produktion” hade skickats till jazztidskriften Orkester Journalen (OJ) i hopp om att bli recenserad. Detta var i augusti 1964. Det fanns också en vidare korrespondens med OJ:s redaktion, där Lasse Werner var den som skulle recensera bandet, vilket dock tyvärr aldrig skedde.

Med stor nyfikenhet laddade jag bandspelaren och blev av de inledanade tonerna fullständigt häpen, då pianisten, Tom Prehn spelade med pukstockar direkt på flygelns strängar. Efter denna inledning på strängarna trädde snart en saxofonist in, Fritz Krogh, med en spräckig och hård ton som förde tankarna till amerikanen Albert Ayler och snart hördes hela kvartetten med Prehn på tangenterna denna gång och det påminde mig om avantgardepianisten Cecil Taylor och om frijazz som jag hört pianisten Alex von Schlippenbach spela i olika grupper, flera år senare, med bland andra saxofonisterna Peter Brötzmann, Gerd Dudek och Evan Parker. Musiken verkade hämta sin kraft och näring från nämnda amerikanska frijazz, men vilade också på en solid europeisk grund in sin kompositoriska formstruktur, vilket också framgick av beskrivningen i Slumstrups följebrev.
Direkt efter att jag hade hört den drygt 40 minuter långa Centrifuga, letade jag upp Slumstrups adress och skrev ett brev, vilket blev upprinnelsen till att denna unika kvartett från Århus ”återupptäcktes” och senare gavs ut, först på cd och sedan på lp.

Frijazzen i Danmark

Jag var vid den här tiden dock inte helt obekant med danskt avantgarde från 60-talet. Jag hade hört och haft kontakt med trumpetaren Hugh Steinmetz, som tillsammans med altsaxofonisten Franz Beckerlee hade haft grupperna The Contemporary Jazz Quartet/Quintet och spelat in sin debutskiva med trumslagaren Sunny Murray 1964.
Jag hade också tagit kontakt med den starkt John Coltrane-inspirerade saxofonisten Carsten Meinert, som hade en mycket bra kvartett i slutet av 60-talet och som gav ut skivan To You 1968, men Prehns kvartett var något utöver allt annat danskt jag tidigare hört.
Danmark har ju inte, i den gängse historieskrivningen, haft någon betydande roll i framväxten av den europeiska frimusiken, men faktum är de få musiker som dock utgjorde scenen, tidigt tog starka intryck av det amerikanska jazzavantgardets olika riktningar. Ayler och Taylor spelade i Danmark redan 1962 och medverkade i dansk TV och året därpå gästade Archie Shepp med gruppen The New York Contemporary Five, där bland andra Don Cherry och John Tchicai ingick. 1964 kom Ayler tillbaka med egen grupp. Ornette Colemans skivor hade också stor betydelse för det unga danska jazzavantgardet, som ville gå vidare från den då dominerande hard-bopen, som man upplevde hade fastnat i sin form. Även ur ett internationellt perspektiv, var denna grupp unga danskar tidiga med sin musik.

Tom Prehn, musiker och kompositör

När jag i samma veva kontaktade Tom Prehn (f.1938), numera pensionerad lärare från musikkonservatoriet i Århus, fick jag intrycket av att jag var den förste på decennier som frågade honom om hans förehavanden under 60-talet. Förutom en omfattande brevväxling mellan oss, skickade han mig ett exemplar av den lp som kom 1967, Tom Prehn Kvartet, den enda som kvartetten gav ut. Jag gjorde en kassettkopia till producenten och Down Beat-skribenten John Corbett, som jag visste hyste ett stort intresse för den europeiska frimusiken och som just då besökte Stockholm. Corbett regerade direkt efter att ha hört musiken, med oförblommerad entusiasm och återutgav skivan på bolaget Unheard Music Series 2001.

Den gavs senare ut igen, på lp i Danmark 2016, av ett litet bolag Centrifuga, som bildades för att ge ut musiken och som tog namnet från det nämnda bandfyndet!

Prehn hade varit verksam som lärare på konservatoriet i Århus sedan 1968. Han hade en gedigen musikalisk skolning i pianospel och komposition och hade förutom jazzen, ett stort intresse för nutida konstmusik. Kvartetten bildades 1963 och samma år på hösten gjorde de sin första skivinspelning för Sonet. Skivan gavs dock aldrig ut och existerar endast i ett par provpressningar. Musikerna tyckte inte att musiken motsvarde det som de just då spelade, vilket var typiskt för kvartetten, vars musik var stadd i en ständig utveckling. Axiom som Corbett nu har givit ut på sitt eget bolag Corbett vs. Dempsey ger verkligen nya perspektiv på frimusikens historia i Europa. Musiken liknar till uttrycket tysk frijazz av nämnda slag, men från senare datum och definitivt inte 1963! Naturligtvis ligger Cecil Taylor nära till hands, men Prehn var hela tiden angelägen om att göra sin egen musik, vilket också präglade hela gruppen. Den högst personliga och mycket skickliga Fritz Kroghs spel och ton är hissnande för sin tid och där finns drag av Ayler, Rollins och Shepp. Basisten Poul Ehlers och Slumstrup på trummor, har en tydlig icke-metrisk uppfattning som starkt bidrar till att frigöra musiken. Axiom består av två delar och till cd:n har Corbett lagt till ett stycke Percussive Anticipations som kvartetten spelade in då de medverkade vid nutidakonstmusikfestivalen, Ung nordisk musik, i Stockholm i februari 1966.

Prehn som kompositör gav musiken sin särprägel, vilket tydligt märks på skivan från 1967, som gavs ut i en mycket liten privat upplaga på V58, uppkallat efter adressen till det kulturhus på Vestergade 58 i Århus där kvartetten brukade spela. Här får de klangliga uttrycken, som ofta förknippas med det konstmusikaliska avantgardet, sin förlösning i frimusikens stora potential på ett nyskapande sätt. I många stycken är det helt enastående musik!
Skivan togs emot positivt i dansk press och kvartetten uppmärksammades även en del för övrigt. På skivan har den Sunny Murray-inspirerade Slumstrup ersatts av den klassiskt skolade slagverkaren Preben Vang.
Mot slutet av 60-talet ingick allkonstnären Jens Wilhelm Pedersen, mera känd som Fuzzy, i gruppen och då tog musiken en mer teatral inriktning mot happening, Fluxus och intermedia.

Forskningsprojekt

Personerna bakom det nämnda skivbolaget Centrifuga har nu initierat ett forskningsprojekt i Danmark, där den danska frijazzen under det vitala 60-talet ska dokumenteras och så småningom presenteras i bokform. Den europeiska frimusikens historieskrivning kommer därmed att behöva revideras. Danskarna var kanske rent av först med denna musik i Europa? Undertecknad är själv involverad i detta spännande projektet.

Ja, tänk vad ett bandfynd på en hylla i ett arkiv kan leda till…

Olika existensformer av visor

Vad är egentligen en visa? En visas vanligaste och mest naturliga existensform, åtminstone förr i tiden, är som ljudvågor vilka endast finns lagrade i personers minne efter att de klingat ut. Men belägg för och representationer av visor (som i en ontologisk mening kanske också är själva visan) kan yttra sig i sinnevärlden på många olika sätt. Jag ska inte gräva ner mig ytterligare i verksbegreppets filosofi utan vill i stället ägna denna blogg åt en redogörelse för visors mer konkreta och mer eller mindre bestående belägg och källtyper och hur du kan hitta många av dem själv på vår hemsida.  

När Visarkivets arkivarier är på jakt efter en specifik variant av en visa eller kanske många olika belägg för en och samma vistyp går vi nuförtiden nästan alltid först till vår interna digitala databas, kallad X-ref. Vis- och låtregistret – som vem som helst kan söka i från vår hemsida – är en del av denna större databas. Ur databasen kan vi fånga upp de flesta olika representationer vi har av visan vi söker. Men inte alla, så därför söker vi ibland också i gamla hederliga kartotek, också en typ av databaser, men analoga sådana. På registerkorten får man genom ofta kryptiska koder och förkortningar hänvisningar till originalkällor, utskrivna kopior eller mikrofilmer, som vi sedan kan hitta i våra bibliotek eller arkivrum om inte själva källan också finns inskannad. Många av registerkorten är numera inskannande och publicerade på vår hemsida och kan sökas i här.  När kortkatalogerna fortfarande bara var analoga begränsades sökmöjligheterna till de olika sökingångar lapparna alfabetiskt var sorterade efter, oftast efter förstarad, ämne, eller proveniens. När de finns inskannade kan man även söka ut ett särskilt ord, en specifik källa, institution eller ett årtal eftersom man kan fritextsöka i dem, eftersom de är ”OCR:ade”. När man har hittat det visbelägg man söker – i antingen ett digitalt eller analogt register – gäller det sedan att få fatt i själva visan.

Du ska nu få exempel på några olika konkreta medieformer av en och samma vistyp.

En populär så kallad medeltida balladtyp som finns i en mängd varianter är visan om ”Den bergtagna”. Här kan du läsa mer om medeltida ballader.

I Visarkivets sju delar stora verk Sveriges Medeltida Ballader har den tilldelats nummer 24 (SMB 24) bland de naturmytiska balladerna. Den handlar om en jungfru som har blivit bergtagen (förledd eller bortrövad) av något naturväsen, i de flesta varianter av bergakungen. När hon efter ett antal år och ett antal födslar längtar hem, får hon av bergakungen tillåtelse att träffa sina föräldrar som tar emot henne med öppna armar. Detta gillar inte bergakungen som snabbt kommer och hämtar tillbaka henne till berget där hennes barn väntar. Med olika medel försöker hon med hjälp av sina barn att glömma sitt föräldrahem, men till slut dör hon av brustet hjärta.

En värdefull källa att vända sig till för att få en överblick över just den här balladen är förstås just i den vetenskapliga utgåvan Sveriges Medeltida Ballader där en mängd varianter anförs i text, i förekommande fall noter och i övrigt hänvisningar till icke utskrivna källor. De trettio sidorna om Den bergtagna kan du hitta inskannade här.

En mer behändig källtyp, om man inte är ute efter en särskild version eller vill forska vidare om visan, är den man får i en tryckt sångbok. Där har den som publicerat visan sett till att göra texten begriplig och melodin sångbar (i de fall då noter finns, vilket ofta inte är fallet i äldre sångböcker). Vill man få vägledning i ackompanjemanget kan man ibland även få det, som i Geijer & Afzelius banbrytnade publikation i tre band 1814–18 Svenska folk-visor från forntiden. I den första delen från 1814 hittar vi vår ballad som den första visan med 21 strofer och längst bak noter i arrangemang för röst och piano, utformat enligt 1800-talets samtida tonspråk och smak. I utgåvor sedan andra halvan av 1900-talet är det vanligt att melodin har kompletterats med ackordbeteckningar, som i Gröna visboken.

" " " "

Många sångböcker utgår från någon av alla de uppteckningar som har gjorts av balladen, mer eller mindre direkt från en muntlig tradition. Vissa uppteckningar har blivit mer stilbildande än andra och traderats både muntligt eller genom olika tryck. Tidigare var det mest texterna man var intresserade av att samla in, medan melodierna som förmedlarna av visorna sjöng visorna på har gått förlorade. Melodierna i Geijer & Afzelius utgåvor är alltså unika och mycket tidiga i sammanhanget. En annan folkmusikinsamlare som också bevarat mycket folkmusik genom notuppteckningar var skåningen John Enninger som främst samlade in instrumental spelmansmusik. Han har gjort nedanstående notuppteckning av Den Bergtagna, vilken återfinns i Folkmusikkommissonens samlingar som finns på Visarkivet. Folkmusikkommissionens material behöver man inte längre komma hit föra att titta på, eftersom allting finns inskannat och är sökbart på Visarkivets hemsida. Här hittar du Enningers notuppteckning på hemsidan och här kan du söka i och läsa mer om FMK. Vismelodier utan text som i det här fallet hör dock till ovanligheterna och de allra flesta belägg i arkivet handlar om texter utan noter.

Förutom uppteckningar direkt från en förmedlare som sjunger visan, är det mycket vanligt med avskrifter ur privata handskrivna visböcker, eller bevarande av själva visböckerna. Traditionen att skriva upp vistexter i privata anteckningsböcker har sitt ursprung i högreståndsmiljöer under 1500–1600-talen, men spreds sig till alla samhällslager med en topp runt sekelskiftet 1900, då ofta i formen av en svart vaxdukbok. Här kan du läsa mer om handskrivna visböcker. Vi har många handskrivna visböcker i original, men också en hel del i kopia, antingen som utskrifter eller på mikrofilm. På en av våra mikrofilmer kan man hitta nedanstående variant av Den bergtagna ur en visbok som tillhört pigan och kokerskan Olga Hansson (f. Knutsson) från Svedala i Skåne som lärde sig visan från en väninna i Ryd 1912. 

 

En annan representation av visor finner man i skillingtrycken i vilka man återfinner de flesta typer av visor, både äldre och nyare, folkliga, litterära eller religiösa, med text men utan noter. I Visarkivets fina skillingtryckssamling hittade jag inte vår ballad, men hela Kungliga bibliotekets enorma skillingtryckssamling har vi på Visarkivet i kopia. Sökningar i KB:s skillingtryckssamling kan du göra på vår hemsida här. Enligt nedanstående inskannade katalogkort finns det sex olika tryck av balladen från 1800-talets första halva:

Skillingtrycket från 1833 (KB N 1833 d) ser ut så här:

Till skillnad från alla de pappersbaserade visformaten tänkte jag avslutningsvis nämna två olika slags ljudande viskällor. På Visarkivet har man sedan 1960-talet, och på Sveriges radio flera decennier tidigare, dokumenterat och bevarat visor genom så kallade traditionsinspelningar. De dokumenterande folkmusikinsamlarna har spelat in personer som har haft vis- och låtskatter bevarade, ofta endast i sitt minne, fram till dess de blivit förevigade i dessa ljudupptagningar. Fördelen med detta visformat är att man förutom både text och musik, även får insikter i uttryck, röstbehandling, klangfärg, tempo och intonation. Även somliga noggranna notupptecknare har i notskriften försökt att vara så exakta som möjligt i att beskriva rytm, mikrotoner, tempo och annat i så kallade deskriptiva notbilder, men en ljudbild är otvivelaktigt mer nyansrik och informativ på de flesta sätt. Det man ska komma ihåg är att en fältinspelning är en ögonblicksbild från just det framförandet. Kanske sjöng samma person – medvetet eller omedvetet – samma visa men med variationer i både text, melodi och intonation vid nästa framförande, vilket vi aldrig får höra. Här kan man höra Den bergtagna i två olika ljudupptagningar av två olika storsångerskor; Lena Larsson ifrån Kungälvs Ytterby i Bohuslän gjord 1957 (SVA BB 536311) och med Ulrika Lindholm, Frostviken, Jämtland, gjord 1958 (SVA BB 539027).

På Visarkivet har vi också en ganska stor samling av kommersiella fonogramutgåvor (mest CD), vilka man kan få komma hit och lyssna på. Till skillnad från traditionsinspelningarna är visorna på dessa oftast arrangerade med instrumentalt ackompanjemang, kanske stämsång och noga utvalda versioner där det mesta är musikaliskt, tekniskt och textinnehållsligt optimerat. Skivbolaget Caprice har i samarbete med Svenskt visarkiv förvisso utgivit de båda upptagningarna av Lena Larssons och Ulrika Lindholms versioner av Den bergtagna och andra traditionsinspelningar på fonogrammet ”Den svenska medeltida balladen”, så här överlappar viskällstyperna varandra. Av upphovsrättsskäl länkar jag inte till en ljudfil med en kommersiell fonogramutgåva, men tips på en fin version är till exempel Gunnfjauns kapells version på albumet Dansä Läite (SJECD 14). Detta sista exempel på viskälla är det absolut vanligaste idag, då vi oftare lyssnar på andra som sjunger än att sjunga själva. Vi lyssnar också oftare på en inspelning än att gå på konsert.

Sammanfattningsvis har jag nu föreslagit en rad källor som representerar visor på olika sätt och som man kan ta del av ur Svenskt visarkivs samlingar. Jag har också hänvisat till en mängd olika platser på vår hemsida där man själv kan botanisera vidare bland faktatexter och register liksom till inskanningar och ljudfiler av själva visorna. Vill man ha hjälp är det bara att mejla till visarkivet@musikverket.se, så gör vi vårt bästa för att vägleda genom den lite snåriga men frodiga skogen av visor i arkivet.

Madeleine Modin, forskningsarkivarie.

I coronatider: en forskningsarkivaries vardag

Visarkivet i maj år 2020. Ingenting är sig likt. Eller?

Visarkivet är en brokig verksamhet på Musikverket som i sig är en myndighet med brokig verksamhet, vilken både omfattar bevarande och främjande av musik, dans och teater. När jag började på Visarkivet var det någon som sa: Det finns tre problem med namnet Svenskt visarkiv. För det första handlar det inte bara om svensk musik, utan till viss del även om andra kulturers musik som utövas i Sverige. För det andra handlar verksamheten inte bara om visor och annan vokal folkmusik, utan även om instrumental folkmusik, jazz, tidig schlager, dragspelsmusik, samt numera även folkdans och social dans förknippad med dessa musikgenrer. Och för det tredje så är vi inte bara ett arkiv i vanlig mening utan snarare ett slags forskningsinstitution.

Personalstyrkan är likaså kreativt brokig: Någon är musikvetare, några är musiketnologer, en är litteraturvetare, någon är utbildad arkivarie, några kan jazz, en vet allt om dragspel, någon är expert på databaser, en del är bra på intervjuteknik, någon är fenomenal på att migrera ljud, en kan allt om skillingtryck, en är specialist på vår nya skanner, vår balladexpert har nyligen gått i pension, nästa lärs upp. Mitt eget område är dans.

Till vardags tar vi hand om arkiven, ordnar och förtecknar. Vi hjälper studenter, forskare, musiker och andra intresserade att ta del av samlingarna och vi svarar på frågor, skickar iväg noter, skannar och letar. Vi tar emot donationer och gör dessa tillgängliga. Vi gör egna dokumentationsprojekt, intervjuar och filmar och fotograferar. Vi tänker och vi föreläser, bjuder in till seminarier, deltar i konferenser och minglar. Vi publicerar en tidskrift och annan litteratur. En del av oss är igång med forskningsprojekt, mestadels på ett eller annat sätt knutna till våra samlingar. Och så vi fikar med våra kollegor, vattnar varandras blommor på kontoret när någon är bortrest, går på någon enstaka after work och på lunchen spelar några av oss sällskapsspelet spingo tillsammans.

Nu ska jag sluta med mina uppräkningar. Men det är alltså meningen att vi numera ska göra allt detta – eller i alla fall så mycket det går – hemifrån.

Hur går då detta till?

Min dag börjar klockan 07:00 med frukost på sängen. Här är dagens första lyx: inte bara frukosten utan även sovmorgon. Jag kan vakna senare nu än i normala fall då jag tar buss och tunnelbana in till St. Eriksplan. Klockan 08:00 går jag och min man upp för trappan till var sitt kontor. Arbetsdagen har börjat.

Varje medarbetare har tillsammans med Visarkivets chef Karin Strand fått omprioritera arbetsuppgifterna och titta på vad som kan vara lämpligt att göra hemifrån. Det mesta som handlar om databaser och registreringar går ju utmärkt att göra hemifrån. Ett av mina speciella ”coronaprojekt” handlar om att göra det lättare att söka bland dansböckerna i vårt bibliotek.

Strax innan klockan 10:00 kokar jag te, och här är dagens första känsla av frustration: jag saknar att kunna fika med kollegorna. Det löser jag och databasansvarige Lena Drake genom att dricka te tillsammans via videosamtal. Det är skönt att få se i alla fall en kollega, prata väder och vind och stämma av hur arbetet går.

Efter lunch börjar min eller någon annan kollegas tjänstgöring i vår expedition. Vi kopplar om expeditionens telefon till vår egen, så att var och en kan sitta hemma och svara på förfrågningar, och det är förvånande hur mycket som kan ordnas hemifrån. Eftersom vi alla är ämnesnördar inom våra respektive områden, är det nog fler än jag som har en hel del resurser hemma i form av referenslitteratur.

Det som trots allt måste göras på plats, så som att skanna noter eller leta fram någon bok, hjälps vi åt med. Varje vecka är det någon som åker in till Visarkivet och då passar denne på att fixa allt det som behöver göras på plats. På så sätt kan vi serva våra frågeställare som vanligt – även om det kan ta ett par dagar längre än det brukar. Vi har haft vår expedition stängd ända sedan mars, men enskilda besök kan fortfarande bokas. Det kan ju hända att det är något speciellt arkivmaterial man vill ta del av, och då går det bra att göra det på plats.

Något som inte är lika lätt att göra hemifrån är dokumentation. Som tur var hann jag göra en inplanerad intervju strax innan corona lägrade landet. Jag hade fått veta att kadetterna på militärhögskolan Karlberg nuförtiden, liksom på 1800-talet, får dansa sällskapsdansen fransäs på sin första vårbal, och jag hade lyckats få kontakt med deras dansmästare för en intervju och för att få chans att fånga denna tradition på film. Men mer om detta i ett senare blogginlägg!

Något annat som är svårt att göra hemifrån är att förbereda vår flytt. 2021 kommer Visarkivet, Musik- och teaterbiblioteket och Caprice Records att flytta till nya lokaler på Tegeluddsvägen 100. Det ser vi fram emot, för nu kommer allt vårt arkivmaterial finnas på samma adress, till skillnad mot vår nuvarande situation med vår huvudsakliga verksamhet på Torsgatan, men med en arkivdepå i Gäddviken. Det enda vi kan göra hemifrån är att planera förberedelserna inför flytten, och förhoppningsvis kunna sätta igång med detta till hösten.

Att arbeta med våra samlingar, det ständiga ordnandet och förtecknandet, görs förstås heller inte lika mycket nu. Arkivarbete är till stor del ett fysiskt arbete med fysiska dokument. Men som jag nämnde ovan så får vi fokusera mer på digitala uppgifter just nu. Det finns förstås ännu mer som vi inte kan göra som vanligt, men förvånansvärt mycket går ändå att ordna. Nästan alla förfrågningar och beställningar går att besvara som vanligt, och utför digitala studiebesök och föreläsningar.

Eftermiddagskaffe på trappan

Nåväl, tillbaka till min arbetsdag. Sent på eftermiddagen uppstår en situation av icke-frustration när mitt mejlprogram hänger sig. Jag kontaktar vår IT-support som på distans tar över min dator och fixar problemet. Våra tekniska problem är nämligen ständiga icke-frustrationer. Vi har en fantastisk IT-avdelning bestående av två personer som är snabba och kunniga – och dessutom trevliga, kommunikativa och pedagogiska. Till och med nu när vi jobbar hemma upplever jag dem som ständigt närvarande och hjälpsamma. Fem minuter från upptäckt problem till löst situation.

Klockan 16:30 stänger jag av datorn och jobbtelefonen, tar av mig glasögonen och går ner för trappan. Arbetsdagen avslutad.

Men lunchen och spelet spingo då? Jodå, vi ses varje dag klockan tolv, redo med uppvärmd mat och papper och penna, för en välgörande stund utan jobbprat med kollegorna.

Våra övriga videomöten försiggår något mer seriöst, utan lustiga filter.

”En hemsk men sann wisa”: om true crime i skillingtryck

Vi är många som delar det lätt skambelagda nöjet att konsumera verklighetens brott som underhållning. För undertecknad är det särskilt poddformatet som gäller och här finns det numera en hel djungel att botanisera i av mer eller mindre nischat innehåll. Man kan fördjupa sig i inhemska eller utländska fall, nutida eller historiska brottmål och brott av olika karaktär: mord, massmord eller blandat. Även vad beträffar berättarperspektiv finns en stor mångfald: historierna kan förmedlas av en utomstående berättare, bygga på bandupptagningar av vittnesmål i rättssalen eller ta form som intervjuer med gärningspersonen själv inifrån fängelset.

Vårt intresse för rafflande brott och mordiska avvikare uppstod emellertid inte med poddarna, och inte med Leif G.W Persson eller kvällspressen heller för den delen, utan har långa historiska rötter. Ett massmedium som har rapporterat om samtidens brottslingar från åtminstone 1600-talet till 1900-tales tidiga decennier är de enkla vistryck som brukar kallas för skillingtryck. Skillingtrycken var enklast tänkbara tryckalster – ofta ett halvark som veks två gånger till ett åttasidigt häfte – som såldes för en överkomlig slant på stadens gator och av kringresande försäljare. De kunde innehålla visor av alla möjliga slag, med ämnen som tryckarna såg avsättning för: psalmer, kungahyllningar, folkvisor och visor om aktuella, gärna dramatiska händelser. Till den senare kategorin kan vi räkna visor om brott och brottslingar.

Avrättningsvisor

Det var framför allt grova brott, främst mord, som föranledde visor; det vill säga förbrytelser som straffades med döden. I äldre tid var det nämligen straffet snarare än brottet som stod i fokus. Ett av det äldsta bevarade skillingtrycket på detta tema är tryckt 1641 och innehåller visor om två dödsdömda fångar: Twå nyie ynckelighe Wijsor/Som Fattige Syndare någhot förr än the till sitt Straff ginge/androm til Warning giordt hafwer. Fångarna, eller ”syndarna” som brottslingarna benämns långt fram i tiden, är anonyma. Till skillnad från dagens true crime berättar visorna ingenting om brotten som begåtts utan upptas av fångarnas djupa ånger och acceptans för sitt straff. Texterna är formulerade i första person utifrån brottslingens perspektiv och har det uttryckliga syftet att vara ”androm til Warning”.

Vid samma tid rapporterades även om utländska brottslingar. 1647 publicerades ett skillingtryck om två unga missdådare, en man respektive en kvinna, som nyligen sägs ha avrättats i Tyskland för att ha begått olika föräldramord. Den ena gärningspersonen är ”en Ogudachtigh och illa upptuchtad Son/hwilken sin Fader jemmerligen aff Dagha tager” och den andra ”en Ogudachtigh och illa upptuchtad Dotter/hwilken både Fader och Moder ynckeligen theras Lijff affhänder”.

Skillingtrycket Twå nya och Ynckelige Wijsor, original i Kungliga biblioteket (KB Vitt. Sv. f. 1700. Visor, andl.).

Visorna är förmodligen översatta från tyskan men enligt melodihänvisningen – i skillingtrycken fanns inga noter – skulle de sjungas till svenska koralmelodier. De båda syndarna skildras av en utomstående berättare som beskriver de fasansfulla dåden som brott mot fjärde och femte budorden – ett exempel på religionens starka prägel på den världsliga rätten under 1600-talet. Straffen beskrivs ingående och med datumangivelse i visorna. Ynglingen som slagit ihjäl sin far fick utstå dödsstraffet genom att nypas med tolv glödande tänger och få högra handen skållad varefter hjärtat togs ur kroppen. Sedan styckades kroppen i fyra delar och sattes på stegel vid de stora landsvägarna. Flickan som mördat sina båda föräldrar fick enligt visan båda händerna avhuggna varefter brösten nyptes med glödande tänger innan hon rådbråkades, det vill säga fick armar och ben krossade med ett hjul. Sensmoralen i visornas slutstrofer uppmanar var och en att tukta sina barn, älska sina föräldrar och hålla Satan borta om man vill undvika tragedier som dessa.

Under 1700-talet tar avrättningsvisor alltmer form som egen genre i en särpräglad stil som med variationer återfinns i hela Skandinavien. Framsidorna deklarerar ofta faktiska omständigheter: brottslingens namn samt ort och datum för exekutionen medan visorna däremot är andligt präglade och skildrar ett inre drama: syndarens ånger och senkomna frälsning. Att döma av framsidornas imperfektform (”utstod sitt timmeliga straff”) såldes visorna i svenska förhållanden efter att själva avrättningen ägt rum. Norska och danska visor använder däremot oftare futurum (”…hvilket ska ske”), vilket tyder på att visorna här kan ha haft en annonserande funktion. Som dåtidens försäljare vittnar om sålde avrättningsvisorna bäst på själva dödsdagen men särskilt omtalade brottslingar kunde hålla tryckare och försäljare försörjda i månader.

En indikation på att även svenska visor trycktes i förväg, ibland innan avrättningsdatumet var fastställt eller offentliggjort, finns i en visa om en barnamörderska som gick till sitt dödsstraff 1707. På framsidan är platsen och årtalet förtryckta medan sättaren har lämnat blankt för datumet – förmodligen för att detta sedan skulle fyllas i för hand. På just detta tryck framgår inte heller delinkventens namn. Som framgår av påskriften har hon dock identifierats i efterhand som en Maria Jöransdotter.

Trycket Sorg- och klageliud, instemd af en botfärdig synderska. Original i Kungliga biblioteket (O Jöransdotter (u.u., [1707]).

Avrättningsvisorna är formulerade i första person utifrån fångens tänkta perspektiv och iscensätts som ett tal eller bekännelse i livets sista skälvande minuter, just innan hugget faller. Detta ska dock inte uppfattas som en bokstavlig realitet. Till skillnad från traditionen i det tidigmoderna England har avrättningsvisorna i Sverige såvitt det går att belägga inte sjungits under avrättningarna och definitivt inte av förbrytaren själv. De offentliga exekutionerna var reglerade manifestationer för kyrka och stat och de anonymt utgivna skillingtrycksvisorna ingick inte i denna ceremoni. De enda sånger som säkert förekom under avrättningarna var psalmer.

Farlig rapportering

Avrättningsvisor innehåller alltså sällan direkta upplysningar om brottet i sig, här finns ingen psykologisering eller spännande detaljer. I stället är de uppbyggliga texter där dödsfången i direkt tilltal till publiken ställer sig till förfogande som ett varnande exempel på vart lasterna leder människan. Samtidigt tar hon gestalt som ett andligt mönster; en personifikation av den botfärdiga syndaren. Trots sin kristna moral har visor av detta slag betraktats med misstänksamhet av överheten och har periodvis till och med förbjudits. Så i Kunglig förordning 28 februari 1749; en publikation som också förbjöd störande musicerande vid privata festligheter i Stockholm: Publication, Angående Förbud emot Trumslag och Musicerande utan för och innom Husen wid Nyårs och andra Högtider, Namns- Födelse och Bröllopsdagar samt flere tilfällen, och at the så kallade Fånge-wisor hädanefter aldeles icke få tryckas och försäljas.

I förordningen beskrivs det störande musicerandet detaljerat i sina variationer medan förbudet mot fångvisor däremot inte motiveras närmare utan endast fastslås i en bisats mot skrivelsens slut: ”…och therjemte i nåder förordnat, at the så kallade fånge-wisor hädanefter aldeles icke få tryckas och försäljas.” Skälet var förmodligen att visorna spred ordet om – och slog mynt av – gudlösa handlingar som gemene kvinna och man inte borde få vetskap om. En bakgrund kan vara den straffrättsliga debatten om suicidalmord, det vill säga mord som begicks för att själv bli dömd till döden, och som var motivet till många mord som begicks i Stockholm under 1600- och 1700-talen, inte minst barnamord. För domstolarna framträdde ett fasansfullt mönster: när en barnamörderska har avrättats så sker ett nytt barnamord inom bara några dagar.

Förbudet mot fångvisorna hämmade utgivningen av brottstryck i några decennier, åtminstone i huvudstaden. I likhet med många andra trycklagstiftningar efterlevdes det dock inte konsekvent av skillingtryckens aktörer.

Från syndare till kriminell

Visor om brott återspeglar straffrättens utveckling. Avrättningsvisor dominerar fram till 1800-talets tidiga decennier men i takt med lagens humanisering och seklets fångvårdsreformer ändrar visorna gradvis karaktär. Vad gäller berättarperspektivet ersätts rösten av den ångerfulla brottslingen av en utomstående berättare, och i takt med sekulariseringen tonar synen på brottet som en förbrytelse mot Gud ut till förmån för en social förståelseram med fokus på brottsoffer och samhälle.

Den första ”änglamakerskan” som uppmärksammades i ett skillingtryck, Charlotta Christina Löfvenmark, anklagades för att ha ”slurfvat bort fyratio barn”. Original i Kungliga biblioteket (O Löfvenmark b (Stockholm, 1849)).

Under 1800-talet tillkommer dessutom en ny textgenre i skillingtryck om brott: prosaberättelsen. Nu blev det vanligt att kombinera berättelser med visor i samma alster. Textformerna kompletterar varandra: där berättelserna, som ofta är sammanfattningar av tidningarnas bevakning, ger en saklig sammanfattning av brottet och dess bakgrund är visorna moraliska utläggningar i andliga, socialt indignerade eller poetiska ordalag. Från att ha varit ett subjekt med en egen (om än fiktiv) röst skildras brottslingen i tredje person som en gåtfull eller ondskefull samhällsavvikare, ”den Andra”.

”Flere personer mördade [,] mordbrand och stöld”. Mot 1800-talets slut kan skillingtryckens framsidor likna tidningarnas löpsedlar. Original i Kungliga biblioteket (O Hagström a (Västervik, 1886)).

Vid 1900-talets insteg träder förbrytaren än mer i bakgrunden till förmån för brottsoffret som nu allt oftare är visornas huvudföremål och den som namnges på tryckens framsidor. I genrens slutfas är det mordoffrets tragiska slut snarare än mördarens rättmätiga straff som är visornas försäljningsargument och ämne; en tendens som man kan se i ljuset av dödsstraffets avskaffande. Det gemensamt ”skillingtrycksvärdiga” i visornas brottsrapportering genom seklen tycks alltså inte vara brottslingen som typkaraktär, utan en brutal död.

Brott säljer! Det visste gårdagens skillingtryckare och det vet dagens poddmakare. För en nutida ambivalent konsument kan det kanske vara en liten tröst att detta guilty pleasure åtminstone är något vi delar med våra förfäder och förmödrar; en narrativ tradition som förutom de brottslingar som skildras har mycket att berätta om sin tids samhälle.   

Av Karin Strand, forskningsarkivarie Svenskt visarkiv

Skillingtryck om brott: tips på vidare läsning

Andersson, Hans 2009. Från dygdiga Dorotea till bildsköne Bengtsson. Berättelser om brott i Sverige under 400 år. Stockholm: Vulkan.

Clark, Sandra 2003. Women and Crime in the Street Literature of Early Modern England. Basingstoke: Palgrave Macmillan.

Cossins, Annie 2015. Female Criminality. Infanticide, Moral Panics and The Female Body. Basingstoke, Hampshire: Palgrave Macmillan.

Strand, Karin 2016. Brott, tiggeri och brännvinets fördärv. Studier i socialt orienterade visor i skillingtryck. Möklinta: Gidlunds. Skrifter utgivna av Svenskt visarkiv 41.

Strand, Karin 2019. En botfärdig synderskas svanesång. Barnamord i skillingtryck mellan visa och verklighet. Möklinta: Gidlunds. Skrifter utgivna av Svenskt visarkiv 47.

Visan i Visarkivet

”Ja nu är det ju inte bara visor vi jobbar med”. Så brukar vi forskningsarkivarier på Svenskt visarkiv lite ursäktande förklara oss när vi berättar för utomstående vad vi arbetar med. Och visst är namnet Svenskt visarkiv på ett sätt missvisande. Vi bevarar, samlar in, forskar om och publicerar folkmusik, visor, äldre populärmusik, svensk jazz, folklig dans och inflyttade musiktraditioner. Som synes ett brett uppdrag där visan kanske kan tyckas hamnat något i skymundan. Vi brukar säga att namnet har historiska orsaker – arkivet bildades av visforskare med intresse för främst äldre folkvisor, men har sedan dess vuxit både till inriktning och innehåll. Men givetvis har Svenskt visarkiv ett omfattande material för den som är intresserad av visor och vissångare, och jag ska i den här texten presentera ett urval av det unika material som finns i Visarkivets samlingar.

När vi talar om visor och vissångare tänker nog många på namn som Carl Michael Bellman, Evert Taube och Cornelis Vreeswijk – trubadurer som till eget ackompanjemang på luta eller gitarr sjunger egenkomponerade visor. De här vissångarna brukar räknas till den musikaliska genre som kallas för den ”litterära visan”. Musikvetaren Marita Rhedin skriver i sin doktorsavhandling Sjungande berättare – Vissång som estradkonst 1900-1970 att den litterära visan utgår från visans litterära värden där gestaltningen av sångtexten står i fokus: ”Den litterära visan personifierades av sångpoeten: den sjungande, diktande musikern och kompositören”.

 

Den litterära visans pionjärer

I Visarkivets samlingar finns personarkiv efter några av den litterära visans pionjärer som i början av 1900-talet etablerade vissångaren som en turné- och skivartist. Här märks till exempel en samling efter Nils G Svanfeldt (1880-1959), ursprungligen en etablerad operasångare som från 1920-talet alltmer gjorde sig känd som en turnerande vistolkare. Svanfeldt gjorde också en insats som visforskare när han 1936 publicerade sin Sång- och visbok, en vissamling med ett tvärsnitt av vad som sjungits i Sverige genom århundradena. Boken återutgavs i faksimil av Svenskt visarkiv och Samfundet för visforskning år 2004 och har sedan dess fått tryckas i ännu en upplaga.

Pelle Nordström underhåller kollegorna vid Kungliga Postverket vid en utflykt till Strängnäs i juli 1924. Foto: Okänd/Postmuseum

En annan vissångare samtida med Nils G. Svanfeldt var Pelle Nordström (1884-1963), som vid sidan av sitt ordinarie arbete vid Kungliga Postverket hade en lång karriär som turnerande lutsångare. Han var också en flitig grammofonartist med ett 40-tal utgivna skivinspelningar gjorda från 1920-talet och framåt. I Nordströms personarkiv finns programblad, föreläsningsmanus och andra handlingar från hans turnéverksamhet jämte ett omfattande material av notmanuskript ur hans repertoar. Till rariteterna hör en privatinspelad och aldrig utgiven lackskiva, som vi här bjuder på ett smakprov ifrån:

 

Pelle Nordström – Till min syster (Dan Andersson):

[wonderplugin_audio id=”70″]

 

 

Visans guldålder

Marita Rhedin utnämner i sin avhandling 1930- och 40-talen till ”den litterära visans guldålder”. Organisatoriskt fick den litterära visan då sin hemvist hos Samfundet Visans Vänner i Stockholm, som bildades 1936 på initiativ av Evert Taube och kretsen kring honom. Samfundet Visans Vänner är fortfarande verksamt, men för den som vill forska på samfundets historia så förvaras deras arkiv hos Svenskt visarkiv. Evert Taube var (och är) en obestridd centralgestalt inom den litterära visdiktningen. Med undantag för en större samling med tidningsklipp har Svenskt visarkiv dock inte något arkivmaterial efter Taube (en fråga vi ofta får, och inom parentes kan nämnas att Taubes personarkiv faktiskt fanns deponerat hos Visarkivet i många år innan det fick sin slutgiltiga placering på Göteborgs Universitetsbibliotek).

Däremot finns unikt material efter några av hans generationskamrater väl representerade i samlingarna. Som lutsångaren Gunnar Turesson (1906-2001), vars omfångsrika personarkiv skildrar en synnerligen aktiv visartist och kompositör som även var verksam som konstnär och folklivsskildrare. Gunnar Turesson var svåger till poeten och författaren Dan Andersson, och han tonsatte flera av dennes dikter där den utan konkurrens kändaste och idag fortfarande ofta spelade är Jag väntar vid min stockeld. Turessons gärning som hembygdsforskare har även kommit Svenskt visarkiv till del. När Visarkivet gjorde fältinspelningar i Värmland i slutet på 1960-talet fungerade han som ciceron som förmedlade kontakt med spelmän och sångare. Även Gunnar Turesson finns representerad med unika och aldrig utgivna inspelningar i Visarkivets ljudsamlingar. Som här i en inspelning från Furuviksparken 1938, inspelad på lackskiva av radiohandlaren Anders Nyberg i Gävle:

 

Gunnar Turesson – I Spaniens månsken (Birger Sjöberg):

[wonderplugin_audio id=”72″]

 

Noter ur Ruben Nilsons personarkiv. Foto: Wictor Johansson/Svenskt visarkiv

Till våra senaste nyförvärv hör ett litet personarkiv efter plåtslagaren, konstnären och visdiktaren Ruben Nilson (1893-1971) som innehåller noter, noveller och dikter i original liksom korrespondens och andra personliga handlingar. Ruben Nilson hörde till kretsen kring Visans vänner men var, till skillnad från till exempel Evert Taube, inte en estradernas man. Han framförde sina visor endast inför den närmsta vänkretsen och förutom en privatinspelad lackskiva i ett exemplar finns han inte inspelad. Mellan åren 1935-1947 gav han ut tre uppmärksammade vissamlingar. Hans visors slagkraftiga blandning av samhällskritik, syrlig ironi och underfundiga formuleringar blev enormt populära.

En som tilltalades av Ruben Nilsons visdiktning var Fred Åkerström vars debutskiva från 1963 innehöll tolkningar av Nilsons repertoar. Skivan blev en storsäljare som innebar att Ruben Nilsons visor mötte en ny publik och blev en del av 1960-talets så kallade visvåg.

Ruben Nilson, bilden troligen tagen någon gång på 1930-talet. Foto: Okänd, ur Ruben Nilsons arkiv/Svenskt visarkiv

 

Visvåg och protestsång

Nytändningen för vissång under 1960-talet brukar beskrivas som både en vidareutveckling av den litterära visan samtidigt som man bröt med traditionerna från Visans Vänner som för en ny generation vissångare hade ett skimmer av borgerligt herrsällskap över sig; ”en hobbyverksamhet för överklassen” för att citera Cornelis Vreeswijk. Många av 1960-talets trubadurer blev istället en del av tidens samhällskritiska och vänsterpolitiska strömningar. Precis som 1930-talets trubadurer samlades kring Visans Vänner fick 1960-talets vissångare sin egen samlingsplats på Vispråmen Storken i Stockholm. I Svenskt visarkivs pågående forskningsprojekt Kreativa förflyttningar, om förändringar i musiklivet under 1960- och 70-talen, ägnas just Vispråmen Storken en särskild studie. En av eldsjälarna bakom Vispråmen Storken var den mångsysslande trubaduren, krögaren, festivalarrangören med mera Git Magnusson (1938-2002). I hennes omfångsrika personarkiv som bevaras hos Svenskt visarkiv berättas en stor del av den svenska visans historia från 1960-talet och framåt.

Cornelis Vreeswijk och Git Magnusson, två av centralgestalterna i 1960-talets visvåg. Här på Vispråmen Storken i Stockholm. Foto: Robert Montgomery, ur Git Magnussons arkiv/Svenskt visarkiv

Precis som Evert Taube blev den litterära visans centralfigur under 1930- och 40-talen intog Cornelis Vreeswijk (1937-1987) en särställning bland 1960-talets många trubadurer. Och precis som i fallet Taube får vi i Visarkivets personal ofta frågan om vi har något spännande material med Cornelis i samlingarna, och även här har vi fått svara nekande. I alla fall fram till alldeles nyligen. För bara någon vecka sedan fick Visarkivet nämligen en fin donation från Cornelis Vreeswijk-sällskapet bestående av arbetsmaterialet till musikjournalisten Oscar Hedlunds biografi över Cornelis Vreeswijk. Samlingen består i huvudsak av tiotals timmar inspelade intervjuer, om än inte med Mäster Cee själv så med alla av betydelse i hans närhet – från nära släkt och vänner, musikerkollegor och skivbolagsproducenter till advokater och kronofogdar. Samlingen innehåller också ett fint bildmaterial.

 

Ett avslutande exempel

Så skulle vi kunna fortsätta lyfta fram exempel på material ur samlingarna efter kvinnor och män som underhållit publiken med visor till ackompanjemang av gitarr och luta under hela 1900-talet. Och då har vi bara nämnt unikt arkivmaterial, sådant som inte finns tillgängligt någon annanstans än just hos Svenskt visarkiv. Till det kommer vårt stora notbibliotek med publicerade utgåvor av visböcker. Lägger man till det dessutom arkivets samlingar av handskrivna visböcker, skillingtryck, material om medeltida ballader och ljudsamlingarnas hundratals fältinspelningar med vissångare så vågar vi nog påstå att Svenskt visarkiv ändå gör skäl för sitt namn. Och utöver allt detta så hinner vi alltså med att bevara, samla in, forska om och publicera även instrumental folkmusik, äldre populärmusik och schlager, svensk jazz, folklig dans och inflyttade musiktraditioner.

Margareta Kjellberg gick hem i såväl 1930-talets vissällskap som hos 1960-talets protestsångare. På den övre bilden ses hon flankerad av visdiktarna Alf Prøysen och Ulf Peder Olrog, den sistnämnde även grundare till Svenskt visarkiv. Den nedre bilden från en konsert på Vispråmen Storken 1967. Foto: (1) Okänd/Riksarkivet Norge (2) Robert Montgomery, ur Git Magnussons arkiv/Svenskt visarkiv

Ett avslutande exempel som förtjänar att nämnas är Margareta Kjellberg (1916-2005). Trots att hon även sjöng jazz och schlagers är det som vistolkare hon främst är känd och hon kan på något vis ses som en samlande gestalt för 1900-talets visgenre. Hon inledde sin karriär redan på 1930-talet och var sedan verksam fram till sin död. Hon lyckades förnya sin publik under hela karriären. Trots att hon hörde till kretsen kring Visans vänner (där hon valdes in 1938 som en av de första kvinnliga medlemmarna) så omfamnades hon även av 1960-talets radikala vissångare. På 1980- och 90-talen blev hon känd för nya generationer genom sin medverkan i tv-programmet Släng dig i brunnen där hon berättade roliga historier tillsammans med bland andra vissångarkollegan Ewert Ljusberg.

Hon finns väl representerad i Svenskt visarkivs samlingar. Genom hennes försorg har flera unika handskrifter med vismaterial donerats till Visarkivet och hennes personarkiv finns donerat här. Hon finns även dokumenterad i Visarkivets ljudsamlingar, genom såväl intervjuer som konsertupptagningar. Som här i en inspelning från Vispråmen Storken 1965:

 

Margareta Kjellberg – Umeåmordet (Trad):

[wonderplugin_audio id=”71″]

 

Sök i samlingarna

Om du vill fördjupa dig ytterligare om visor och vissångare i Svenskt visarkivs samlingar finns det flera olika sökvägar. Om du söker efter en särskild visa är det enklast att söka i Vis- och låtregistret. I onlinekatalogen Inspelningar i Svenskt visarkiv finns över 15 000 unika och ej kommersiellt utgivna inspelningar sökbara. Stora delar av samlingarna, till exempel fotografier, handskrifter och person- och organisationsarkiv är i nuläget inte publikt sökbara. Hittar du inte det material du söker så kontakta Svenskt visarkivs expedition.

 

Wictor Johansson, forskningsarkivarie på Svenskt visarkiv

Kreativa förflyttningar

I det pågående projektet Kreativa förflyttningar undersöker vi – alltså jag som är etnolog, och Karin Eriksson och Dan Lundberg som båda är musikvetare – förändringar inom tre olika musikscener under det sena 1960- och tidiga 70-talet. Du som läser det här kanske tänker ”Men behövs verkligen ytterligare en undersökning av ’68 och allt det där?” Ja, vi tyckte att det faktiskt var dags att vända tillbaka till de där åren, för att ställa några nya frågor som vi inte riktigt tyckte hade besvarats tidigare. Den här tiden har ofta beskrivits som sjudande av kreativititet, och just det ville vi undersöka närmare: var det så kreativt och i så fall på vilket sätt och varför? Först och främst var vi nyfikna på människor och idéer i rörelse. Vi tyckte oss se att mycket av det som sagts om i alla fall musik under de här åren brukar handla om mediernas roll – skivor, film, radio och tv som överför nya impulser från ett sammanhang till ett annat – medan människornas rörelser ibland hamnat i skuggan av detta. Vi ville också veta mer om musik i rörelse – mellan olika musikscener och musiknätverk. Med olika fokus – jag på några av de sammanhang som ledde fram till musikrörelsen, Karin Eriksson på folkmusikvågen och Dan Lundberg på Vispråmen Storken – så har vi tillsammans nystat i en brokig väv av musiker och engagerade. I september 2017 påbörjade vi det projekt som nu börjar gå mot sitt slut.

Som projektledare har jag dels förstås hållit ihop projektet, men också kunnat ägna mig åt min egen delstudie. Vad har jag då gjort ”till vardags” i projektet? Dels har jag gjort intervjuer, med ett antal personer som på olika sätt var aktiva i det senare 1960-talets psykedeliska eller på andra sätt alternativa rockmusik. Intervjuerna har varit intressanta, men ofta har det varit svårt att bringa ordentlig ordning i fragment av minnen och vaga hågkomster av saker som hände för över 50 år sedan. Därför har det också varit viktigt att söka sig till andra källor – till exempel tidskrifter på Kungliga Biblioteket, klippsamlingar på Svenskt rockarkiv i Hultsfred, tryckta memoarer, en webbinsamling av människors minnen av pop- och rockscener från de här åren (som fortfarande går att bidra till), och så förstås våra egna samlingar med intervjuer med personer som var verksamma. Tillsammans har detta blivit ett brokigt material som kunnat förmedla någonting av mångfalden och komplexiteten i det som nu framstår som en avgränsad epok, men som då var ett pågående oformligt nu.

Nu är det nog lättare att ställa bra frågor än att få entydiga svar, men några saker tycker jag mig ändå se. Viktiga aspekter för människors möjligheter att pröva på, få göra fel några gånger, vänta och fundera, hålla på med olika saker samtidigt, och så vidare, är att det finns tider, platser och nätverk och institutioner. Både tid och plats verkar det ha varit rikligt av vid den här tiden, och det har i sin tur till viss del att göra med pengar. Eva Wilke, som var med och grundade skivbolaget Silence, beskrev sitt sena 1960-tal som lärare såhär i en intervju vi gjorde: ”Då kunde man få ut 3200 kronor i månaden och så hade man en hyra på 98 kronor, fatta att man levde livets glada dagar!” Rivningskontrakt, kollektivboenden, och så en motrörelse mot den starka avfolkningen – från staden ut till landsbygden – skapade billiga ytor och låga kostnader. Och mitt i föräldraupproret så fanns det kanske också ett uppror mot regler, rätt och fel. Kompositionsstudenten vid Musikhögskolan Bo Anders Persson började spela rockmusik med några vänner, men enligt honom själv utan att riktigt kunna spela elgitarr. Och när Hassan Bah från Guinea började spela percussion med Kebnekajse så verkar det som att han inte riktigt fattade polskans sväng medan de andra i bandet inte fattade hans guineanska sväng – men kanske blev det bra just därför. Samma lilla scen kunde ge plats åt Hansson & Karlsson, Jimmy Carl Black från The Mothers och Lasse Werner. Greg Fitzpatrick kunde ta med sig nordindiska instrument hem från en resa, spela ihop med några och ganska snart göra en skiva – utan att ha följt utstakade banor vare sig från hindustansk konstmusik eller från popen. Om kreativiteten var ovanligt stark låter jag vara osagt, men kombinationen av ekonomiska förutsättningar och ett slags upprorsanda mot alla möjliga regler, måsten och ibland också mot professionalism verkar ha haft betydelse just där och då. Solveig Bark, verksam först som organist och sedan vid Rikskonserter från 1969, beskriver sitt synsätt på musik vid den tiden såhär: ”Nä men att man kunde hitta en form, och spela på, där man utgick ifrån sig själv liksom, det var väl det som…det som vi försökte med. Att alla skulle ha möjlighet att, och då får man kanske plocka bort musiken och då är det ljuden kvar, eller det är dem man spelar med.” Att det fanns sådana här nya institutioner som Rikskonserter, som själva höll på att utforska sina funktioner som musikmöjliggörare, var också viktigt.

Och sedan spelade det nog som sagt roll att människor befann sig i rörelse också. Människor på väg undan inkallelse till Vietnamkriget, andra på väg till ett bättre liv i Europa, allt medan ytterligare andra var på väg ut på landet från staden. Själv har jag ägnat mig mest åt alla dessa förbindelser som uppstod i mötet mellan människor i rörelse, mellan Conakry i Guinea och Delsbo i Hälsingland, mellan Beverly Hills i USA och Vuollerim i Lappland, mellan Gamla stan i Stockholm och Mississippideltat. Som jag själv föreställer mig detta handlar det om en mängd livstrådar, som liksom flätar sig samman och sedan letar sig vidare och ibland tillbaka – som delar i ett ständigt pågående vävande. För att de där sammanflätningarna ska uppstå krävs det ett slags riktadhet – som gör att trådarna nästlar sig samman. Och det är kanske det som är musikens roll. 

Projektet Kreativa förflyttningar – musikaliska flöden i 1960- och 70-talens Sverige bedrivs med stöd från Kulturrådet respektive Riksantikvarieämbetet 2017-2020.

Av Sverker Hyltén-Cavallius, forskningsarkivarie vid Svenskt visarkiv

Det stora inspelningsåret – Del 9, Skåneresan

I år är det 50 år sedan Svenskt Visarkivs inspelningsverksamhet inleddes. Då anställdes Märta Ramsten för att spela in spelmän och sångare runt om i landet. Detta jubileum uppmärksammar Visarkivet genom att under året publicera samtliga inspelningar från 1968 på webben. Och här på bloggen kan du följa med Märta Ramsten på inspelningsresorna – 50 år senare!

Tidigare delar i bloggen:

Del 1 – Bakgrund, förberedelser och de första inspelningarna
Del 2 – Jämtlandsresan
Del 3 – Resor i Värmland
Del 4 – Första Hälsingeresan
Del 5 – Från Närke till Hälsingland
Del 6 – Sommaren 1968 
Del 7 – Folkmusikens landskap nummer ett
Del 8 – Musik i gränslandet

Skåneresan (25-30 november 1968)

Detalj ur kartbild över Skåne. Markeringarna visar platser där Svenskt visarkiv gjort inspelningar. Foto: Wictor Johansson

Efter ett intensivt inspelningsår som i huvudsak fokuserat på mellersta och norra Sverige avslutade Märta Ramsten 1968 års inspelningar med att resa söderut till Skåne. Från denna resa finns en bevarad resedagbok. Genom den kan vi följa hur Märta Ramsten i en hyrd Volvo Amazon av senaste modell, och med brukshotell och gästgiverier som natthärbärgen, färdas på den skånska landsbygden och träffar ett mångfacetterat och färgstarkt persongalleri av spelmän och sångare. Under sex inspelningsdagar dokumenterades 18 spelmän och sångare som du kan lyssna på här.

Första besöket gjordes hos spelmannen Sven Andersson i Sösdala några mil söder om Hässleholm. Han hade varit elev till den skånske spelmannen Ored Andersson (1820-1910), känd som ”Ored Speleman”. Märta Ramsten beskriver Sven Andersson som en ”pigg och vital” spelman och besöket resulterade i två välfyllda band med fiollåtar och intervjuer. Sven Andersson dog i januari 1969, knappt två månader efter Märta Ramstens besök. En illustration över att inspelningsverksamheten i många fall verkligen var en räddningsaktion som genomfördes i sista minuten.

Spelmannen Sven Andersson, pigg och vital vid inspelningstillfället men avliden bara någon månad efteråt. Foto: Märta Ramsten

Sven Andersson – Mazurka efter Ored Spelman [SVA BA 0390]:

[wonderplugin_audio id=”69″]

 

Efter en paus med ”gott skånskt kaffe” hemma hos Nils Månsson, som fungerade som Märta Ramstens lokale kontaktperson, gjordes ytterligare två inspelningar denna första inspelningsdag.

 

Det skånska gemytet

Andra inspelningsdagen inleddes hos John Brunstorp i Brösarp utanför Kristianstad. Han var, med Märta Ramstens ord, ”en medelålders robust och glad man, med det berömda skånska gemytet, som brukade spela dragspel och sjunga på bjudningar i trakten”. Vid inspelningstillfället medverkade även grannen Astrid Krondahl – ”en glad och lättillgänglig” kvinna från en ”en bohemisk familj med konstnärliga anlag” – som sjöng visor till John Brunstorps dragspelsackompanjemang. Att döma av inspelningarna var stämningen god, det skånska gemytet är påtagligt och hörbart!

Dragspelaren John Brunstorp tillsammans med sin granne, sångerskan Astrid Krondahl. Foto: Märta Ramsten

Bland annat framfördes ett antal av de så kallade majvisorna som har sitt ursprung i traditionen att ”sjunga maj i by”. Att ”sjunga maj” på valborgsnatten var långt in på 1900-talet en levande tradition på landsbygden då ungdomar gick i grupper från gård till gård och sjöng sånger och tiggde mat och brännvin – inte olikt seden att ”gå med stjärnan” som varit en motsvarande tradition vintertid (och som vi uppmärksammade i bloggen om den första inspelningsresan till Hälsingland). I södra Sverige tycks traditionen ha levt kvar särskilt länge, och på vissa platser i Skåne är den fortfarande i bruk. Märta Ramsten spelade in fler majvisor under sin resa.

John Brunstorp & Astrid Krondahl – Ack ljuvliga tid [SVA BA 0394]:

[wonderplugin_audio id=”67″]

 

Det stora fyndet

Sångaren August Månsson hade en stor visrepertoar. Foto: Märta Ramsten

Genom John Brunstorp fick Märta Ramsten kontakt med 84-årige för detta lantbrukaren August Månsson i Lönhult, som skulle visa sig vara ”det verkligt stora fyndet på Skåne-resan”. August Månsson ”lovade att sjunga förutsatt att jag hade med mig något att dricka till kaffet”. Det blev en lång inspelningseftermiddag, där visa efter visa dök upp i den gamle sångarens minne.

Han kunde också utförligt redogöra för hur han lärt visorna och berättade om julseder förr, att sjunga maj i by och om andra äldre traditioner: ”Han fick sin snaps till kaffet, och vi satt och spelade in i ca 2 ½ tim. i hans lilla rum, där en gammal sjuk collie låg vid våra fötter” skriver Märta Ramsten i resedagboken.

August Månsson – God afton om I hemma är [SVA BA 0396]:

[wonderplugin_audio id=”63″]

 

Sånglekar i sorgetid

Efter att ha spenderat natten i Grand Hotells bröllopsvit i Kristianstad sammanträffade Märta Ramsten den tredje inspelningsdagen med Signe Åkesson i Perstorp. Hon var dotter till spelmannen Sven Jönsson, en av medlemmarna i den på sin tid berömda Källnatrion. Signe Åkesson hade själv spelat fiol men tvingats sluta efter en fingerskada.

Ida Andersson, i sorgeklädsel, spelades in tre efter sin mans begravning. Foto: Märta Ramsten

Hon kunde däremot förmedla kontakt med andra traditionsbärare i bygden. Bland annat sångerskan Ida Andersson med en stor repertoar av sånglekar. Inspelningarna med Ida Andersson gjordes på ålderdomshemmet i Perstorp bara tre dagar efter att hon begravt sin egen man och på fotot från inspelningstillfället är Ida Andersson tidstypiskt klädd i svart sorgeklädsel – det var faktiskt så sent som i juli 1968 som den lagstadgade sorgetiden avskaffades.

Märta Ramsten kommenterar i resedagboken att Ida Andersson ”var väl inte direkt i form för att sjunga sånglekar, men hon var villig och jag tror t.o.m. att hon tyckte det var roligt att få någonting annat att tänka på”.

Ida Andersson – Sånglekar [SVA BA 0399]:

[wonderplugin_audio id=”66″]

 

Visor ur folksjälens djup

Fjärde inspelningsdagen ägde rum på skånska Bjärehalvön där Märta Ramsten besökte den 84-årige pensionerade folkskolläraren Emil J Söderman. Men dagen inleddes hos Nordiska museets lokala meddelare, en kvinna vid namn Elin Persson, som förmedlat kontakten med Söderman. Hon bodde i ett något säreget hem:

Fru Persson bodde i ett hus med en stor skylt över dörren med namnet FORNHEM. Hon tog mig i armen och drog mig med kraft in i huset, som var ett slags museum. Överallt fanns montrar med gamla stenyxor och andra fornfynd, och väggarna var täckta från golv till tak med vapensamlingar. Diverse deviser om att fädrens arv förpliktar fanns uppsatta över dörrposterna.

Emil J Söderman hade gjort uppteckningar av visor på Bjärehalvön. Foto: Märta Ramsten

Efter en kopp kaffe fortsatte färden till Emil J Söderman som ”var av den gamla gentlemannamässiga typen: kysste mig på hand, hälsade välkommen, och var tydligen mycket nervös för det hela”.

Nervositeten kanske påverkade framförandet vid inspelningen något, Märta Ramsten kommenterar att ”hans intonation var mycket osäker”. Men han hade en omfattande repertoar och hade framförallt tecknat ner ett stort antal visor på Bjärehalvön.

 

Emil J Söderman – Månstrålar klara glimma [SVA BA 0401]:

[wonderplugin_audio id=”64″]

 

Emil J Södermans uppteckningar av vismaterial skulle på diverse omvägar en tid senare doneras till Svenskt visarkiv. Det är en omfattande samling som innehåller text och noter till ett 150-tal visor, jämte ett förord författat av Söderman själv. Där beskriver han på ett för sin generations hembygdsentusiaster typiskt sätt den svenska folkvisan som en ”en okonstlad produkt ur folksjälens djup”. Dess texter är ”kärva och korthuggna men äga på samma gång en egenartad skönhet” medan melodierna ”överensstämma på ett ypperligt sätt med det svenska folklynnet och naturen”. Emil J Söderman hade förutom visor även samlat in material om byggnader, arbetsliv, folktro med mera från hembygden som han publicerade i den år 1938 utgivna boken Bjärehalvön i gamla tider.

Exempel på Emil J Södermans visuppteckningar från Bjärehalvön. Idag i Svenskt visarkivs handskriftsamling.

Efter besöket hos Emil J Söderman fortsatte Märta Ramsten till Båstad för att äta en sen lunch, ”och där blev jag sittande ensam i en av de stora sommarrestaurangerna vid en f.d. djupfryst köttbit”.

 

Avslutande inspelningsdagar

De avslutande inspelningsdagarna träffade Märta Ramsten ytterligare ett tiotal sångare och spelmän. Bland dessa märktes bröderna Alrik och Edvin Ljunggren, fiolspelmän ”med gammal fin tradition”. Bröderna hade en omfattande repertoar efter fadern och andra spelmän och skulle besökas av Svenskt visarkiv vid ännu ett inspelningstillfälle tre år senare.

Bröderna Alrik och Edvin Ljunggren. Foto: Märta Ramsten

Edvin & Alrik Ljunggren – Bröllopsmarsch efter Bernhard Ljunggren [SVA BA 0403]:

[wonderplugin_audio id=”65″]

 

Sista inspelningen gjordes vid ett återbesök hos Signe Åkesson i Perstorp. Hon hade då fått besök av sin farbror, fiolspelmannen Karl Friberg, som tillsammans med Einar Nilsson på fiol och Sven Nilsson på dragspel spelade låta ur bland annat Källnatrions repertoar. Signe Åkesson sjöng själv ett antal visor vid inspelningstillfället, som ägde rum bara någon timme innan Märta Ramsten lämnade igen den hyrda amazonen och satte sig på tåget tillbaka till Stockholm.

Karl Friberg, SvenNilsson & Einar Nilsson – Utställningsmarsch [SVA BA 0409]:

[wonderplugin_audio id=”68″]

 

Karl Friberg, bror till spelmannen Sven Jönsson i på sin tid berömda Källnatrion, spelades in vid resans sista besök. Foto: Märta Ramsten

 

Läs mer

Uppgifterna i detta blogginlägg bygger i huvudsak på Märta Ramstens resedagbok från Skåneresan den 25-30 november 1968. Den finns tillgänglig i Svenskt visarkivs ämbetsarkiv. Emil J Södermans visuppteckningar från Bjärehalvön förvaras i Svenskt visarkivs handskriftsamling med accessionsnummer h0202:1-4.

I samband med Svenskt visarkivs 50-årsjubileum 2001 publicerade Märta Ramsten artikeln Svenskt visarkivs inspelningsverksamhet i tidskriften Noterat. Mathias Boström, chef för Smålands musikarkiv och tidigare forskningsarkivarie på Svenskt visarkiv, har i boken Det stora inspelningsprojektet ingående studerat Samarbetsnämnden för svensk folkmusik och upptakten till Visarkivets inspelningsverksamhet.